Ännu en tyckare kan vara det sista världen behöver just nu när det handlar om corona, men jag kan inte låta bli: Det här kommer att ge oss perspektiv som vi paradoxalt nog kan må bra av som kollektiv i nutids-Sverige.
Vi måste ställa in. Och ställa om. Delar av Sverige stannar chockartat av, men det innebär ju också att vissa ekorrhjul slutar snurra. Vissa jobbar hårdare än någonsin men för andra skapas det plötsligt tid. Kanske i dess bästa varianter tid som skapar kreativitet. Alternativt insikten om att vi faktiskt på det stora hela gillar ekorrhjulet och vardagen. Och när den vanliga vardagen kommer tillbaks, kanske vi inte ägnar kraft åt att uppröras över att gymnasieelever får äta helt vegetariskt en dag i veckan. Det är ju faktiskt rätt fantastiskt att de får skolmat överhuvudtaget. För att inte tala om lärarledd undervisning.
Vi har fått en käftsmäll som vi inte är vana vid. Till skillnad från en tsunami går den här vågen att stoppa, men det kräver åtgärder som kan vara svåra att begripa när vårvintersolen gnistrar i den norrbottniska skaren och det mesta faktiskt fortfarande känns som vanligt för de allra flesta av oss rent fysiskt. Desto mer surrealistiskt med ödsliga restauranger, stängda biografer, inställda evenemang och vårdpersonal som mentalt förbereder sig för att behöva prioritera ännu hårdare än annars.
Jag känner mig märkligt trygg med vår kompetenta vårdpersonal, som för mig får symboliseras av smittskyddsläkaren Anders Nystedts lugn och klokskap när han nyanserar bilden. Hos Norrbotten ser det inte ut som i Stockholm. Inte ännu, förhoppningsvis aldrig. Men vården måste få en rimlig chans att hantera det och så sker om vi bromsar smittspridningen till äldre och immunsvaga
Jag bor mitt i stan och när jag vaknar i morgonljuset som silar in genom persiennerna hör jag bilar som rullar förbi nedanför mitt fönster. Det är vardag ändå. Vardag med nya, tillfälliga premisser för många av oss. Ingen av oss hade anat för några veckor sedan, men nuläget - det föränderliga - är ett faktum jag inte tänker ägna energi åt att ifrågasätta just nu. Det är. Vi har att förhålla oss.
Utan att måla fan på väggen känner jag hur jag bygger mental beredskap för att jag kanske kommer att behövas i samhället på annat sätt än jag gör i vanliga fall, i alla fall under en period. Jag tror inte jag är den enda som känner lite mer av andan ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land”. Den som tror att Sverige mår bra av mer av den andan även efter pandemin är över räcker upp en hand!
Lägg därtill en grundmurad tilltro till mänsklighetens anpassningsförmåga. Ju bättre vi sköter våra kort i Norrbotten och agerar med förnuft utifrån de premisser som råder, desto snabbare kommer vi ur det här. Norrbotten kan bli den hetaste sommardestinationen om vi tack vare natur, avstånd och kloka invånare lyckas begränsa smittan nu under våren.
Och inse hur mycket vi kommer att uppskatta att dansa, lyssna på livemusik och trängas i hamburger-kön under en slutspelsmatch där Luleå har chans att vinna SM-guld. Ingen kan säga exakt när, men vi kommer att få uppleva det! Innan dess dock en avhållsamhet vi inte valt själva – men när det väl händer kommer vi att njuta på ett sätt som aldrig förr.