Tyvärr kunde jag snabbt konstatera att den manliga evolutionen fortfarande går långsammare än en snigel doppad i superlim. Och att kvinnor, inte ens när vi beklagar oss över våra mäns otillräcklighet, kan låta bli att försvara dem. Ja, han sitter ofta med telefonen istället för att vara närvarande med barnen, men han leker ju mycket mer med dem än vad hans pappa gjorde med honom. Nej, han kan inte prata känslor men han tar alltid ansvar för veckohandlingen.
Överallt ser jag hur kvinnor frågar om de överreagerar eller har för höga krav.
I relationsgrupper på sociala medier frågar de om det är överdrivet att reagera på olika beteenden som män utsätter dem för, och ber om råd på vilka böcker de bör läsa för att lära sig bli mindre känsliga när deras pojkvänner likear bikinibilder på Instagram.
På Instagramkontot mansbebisar fylls kommentarsfälten av kvinnors vittnesmål om hur män systematiskt utnyttjar dem som gratis arbetskraft och dränerar dem på energi och livslust.
Ändå lämnar vi inte. Vi står ut. Varnande exempel finns i överflöd, men de goda exemplen är så få att vi inte vågar lita på att det ska bli bättre. Risken att det faktiskt ska bli värre går inte att bortse från.
Män vet självklart hur låg ribban är för En Bra Man™ och kan därför självgott klappa sin egen axel över att ha tagit ut föräldraledighet eller fyllt diskmaskinen. Vi kvinnor står bredvid och berömmer. Vi har lärt oss att män inte klarar av att göra något utan uppskattning och bekräftelse. Och den kritik som oundvikligen behöver framföras måste lindas in. Att uttrycka behov eller ta upp problem med en man kan leda till allt från tystnad och ögonrullningar till en knytnäve genom gipsväggen. Han vet att han är så mycket bättre än generationen innan men ändå gnäller hans fru över att han inte räcker till. Klart som fan han blir förbannad. Men inte våldsam, det skulle han aldrig bli. Han bara tystnar och vänder sig om och somnar och sen är det dålig stämning i två dagar och det är ju inte så kul för barnen. Eller så slår han hål i spishällen med en stekpanna för att få slut på diskussionen.
Vi har lärt oss att stå ut med mäns latenta hot om våld, men män själva är inte medvetna om, eller vill inte kännas vid, våldskapitalet de besitter. Kvinnors ilska provocerar snarare än skrämmer. Men när en man höjer rösten svarar vi reflexmässigt med att krympa och tystna, inte med att skrika högre. Vi har vant oss vid att män har nära till våld, samtidigt som vi paradoxalt nog har vant oss vid att inte betrakta det som våld utan som normalt manligt beteende.
Det är inte ett manshatiskt påstående. Däremot är det rätt så manshatiskt att infantilisera män och inte ha tilltro till deras förmåga. Att inte lita på att de är kapabla till självutveckling, till emotionell tillgänglighet, till att ta kritik. Inte ens kompetenta nog att städa.
Att dalta med män genom att hålla dem i handen och uppmuntra varje myrsteg de tar i rätt riktning istället för att kräva den nivå vi själva levererar på är inte att vara snäll. Det är att säga att de inte kan bättre. Så länge vi behandlar män som barn så kommer de att bete sig som barn. Vi borde kanske behandla dem som kvinnor istället.