James Bond är ett fenomen. Nästa vecka går den 25:e filmen om agent 007 upp på biograferna. En idiotsäker kassasuccé. Var fjärde människa på jordklotet lär ha sett åtminstone en Bondfilm. Och vi är många som sett alla, flera gånger.
Hela världens agent och alfahanne slog igenom på vita duken 1962. Samma år gjorde Beatles skivdebut med "Love me do". Men den välansade Bond gillade inte de långhåriga från Liverpool, i filmen "Goldfinger" undslipper han att Beatles ska avlyssnas med öronproppar.
Första boken om 007 kom på 1950-talet. Författaren Ian Fleming hade bakgrund från brittiska säkerhetstjänsten och tilldelade Bond en exklusiv licens: rätten att döda. Spionen dressades dessutom med författarens egna kännetecken: Samma skräddare, samma golfhandicap, samma cigarettmärke och en nästan sjuklig böjelse för sportbilar, svart kaviar, champagne och Vodka Martini (shaken, not stirred). Namnet på sin älskade spion hämtade Fleming från en oskyldig fågelbok författad av – just det – James Bond.
Redan i bokform blev James Bond hett omdiskuterad. Det sägs att Fleming var särskilt lyhörd för kritik som gällde felaktigheter i geografiska beskrivningar eller kalibern på olika vapen. Något han elegant korrigerade i senare böcker. Men kritiken mot Bonds nedlåtande kvinnosyn påverkade inte berättelserna nämnvärt; Flemings – och Bonds – reaktionära syn på kvinnor och homosexuella har ofta förklarats med författarens bakgrund från överklasskolan Eton.
Bondbrudarna är objektifierade, ibland korkade, oftast i vägen och mest till för det egna nöjets skull. Därtill har de förnedrande namn som Moneypenny, Pussy och Holly Goodhead.
I slow motion sker dock en försiktig bondsk genusreformering. Nuförtiden kan tjejerna inte bara slåss. De är välutbildade, smarta och företagsamma också. Och Bonds förra chef var faktiskt kvinna! Men hjälten är en veritabel karlakarl, en man som kvinnor blir saligt betuttade i – trots att ett ligg ena dan kan betyda die another day.
Enligt Wikipedia följer handlingen alltid en klassisk Bondmall. Därför är det säkert som amen i kyrkan att den nya filmen kommer att se ut ungefär så här:
Rivstart med ett gastkramande stunt. Bond flirtar med miss Moneypenny. Chefen briefar om ett akut hot mot mänskligheten och beordrar honom att lösa problemet. Q visar upp sina snillrika uppfinningar. Bondbruden dyker upp på ett casino. Den osympatiske skurken kliver in i handlingen. Bond går i en fälla, bjuds på en utsökt middag med tortyr till dessert – men för James Bond är det no time to die. Han dödar gangstern och räddar världsfreden med sin patenterade one-man show. Bond och Bondbruden återförenas i en romantisk soluppgång. Vi anar lite kuttrasju, puritanskt maskerat bakom rhododendron och palmblad. Ledmotivet tonas upp. The End.
Ansningen av karaktären James Bond har i alla fall satts i rörelse. Han är inte bara en neurotisk, känslolös licensmördare; I "Skyfall" från 2012 fick vi för första gången se honom gråta, något som välsignades av Vatikanen.
2021 har Bond gått i pension. Kodbeteckningen 007 tillhör numera en kvinnlig agent. Föredettingen sitter på stranden, försjunken på en yogamatta. Är han fyllemosig? På deken? Impotent? Garanterat inte.
Bara James Bond kan leva rumlare hela livet och ändå vara sober, proper och potent. En äkta Bondfångare.