Anna Stenberg: Som att det är vi som står för dramatiken i världen

Tjat är något av det mest dränerande en människa kan ägna sig åt. Jag avskyr det. Ändå är det vad en stor del av min vakna tid kretsar kring. Jag tjatar om läxor, kaotiska högar, strumpor utan kompis, bortslarvade klädesplagg och om att dra ner volymen både på skärmar och små munnar. På repeat, veckans alla dagar. Jag tjatar till och med om att barnen ska sluta tjata. Det är en evig strävan mot ett mer fridfullt läge där polletter ska börja ramla ner, med insikter om att tjat avtar när graden av ansvarstagande ökar. Det är förhållandevis enkel matematik. 

Känslan av att ha blivit satt till denna jord i syfte att agera jourhavande tjatkärring förstärks ytterligare när vi nu skriver 8 mars, kvinnorörelsens kampdag. 

Under de senaste decennierna har västerländska demokratier blivit alltmer jämställda. Flickor och kvinnor utbildar sig i större utsträckning än män och allt fler kvinnor får jobb i ledande positioner. Ändå har unga män i Europa svårare än äldre, att acceptera ökade rättigheter för kvinnor. I studien, gjord vid Göteborgs universitet, fick män i åldersgruppen 18-29 svara på frågor om hur hotade de känner sig, när kvinnors och flickors rättigheter stärks. Resultatet var nedslående och trenden densamma i de 27 EU-länder där frågorna ställdes. 

48 minuter om dagen, så länge jobbar svenska kvinnor gratis i snitt, jämfört med manliga kollegor. Utvecklingen har sett positiv ut under en rad år, men i årets mätning hade löneskillnaden ökat med en minut. Backar gör vi även när det kommer till kvinnliga chefer. Tillväxten har aldrig varit svagare, enligt stiftelsen Allbright. Utvecklingen mot ett mer jämställt uttag av föräldraledighet, har också stannat av. Förra året utgjordes 79┣procent av alla stressrelaterade pågående sjukfall hos Försäkringskassan, av kvinnor. I Iran förgiftas skolflickor och i Sverige kom ordet snippa att få avgörande betydelse i hovrätten. 

Ett steg fram. Tre tillbaka.

Över en tallrik carbonara berättade min dotter om sin skoldag. Det hade varit tjafsigt i kompisgänget. En skolgårdskonflikt för mycket hade sugit musten ur henne. Vid diskbänken mumlade hennes pappa något om ”tjejer”. Då tappade jag det. De som startar krig, slår ihjäl kvinnor, tar livet av sina barn, skjuter, rånar, våldtar är män. Ändå pratas det fortfarande vid svenska middagsbord om flickors och kvinnors vardagliga och harmlösa meningsskiljaktigheter, som att det är vi som står för dramatiken i världen. Lägg ner. 

Om barn finns det alltid hopp. När jag sorterade tvätt igår hade varenda strumpa plötsligt en kompis. Hemma går det framåt. I världen bär det av i motsatt riktning, trots att du hört allt det här förut. Obegripligt, eller hur? Likaså att kampen för jämställdhet mellan könen i huvudsak bedrivs av kvinnor, trots att alla har att vinna på att kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rättigheter. 

På Internationella kvinnodagen uppmärksammas det systematiska underordnandet av kvinnor i samhället, runt om i världen. Bjud inte på tårta. Säg inte grattis. Behåll rosorna. Tacka alla som visat vägen. Agera. Då tar vi oss i snabbare takt i den enda riktning som finns – framåt. Det är fullständigt meningslöst att streta emot.