”TOURISTS GO HOME!” står det på husfasader lite varstans i Europa. ”Jag spottar på avskummet från min balkong”, säger en Barcelonabo om turisterna i ett tidningsreportage. ”Vi lever på turismen men turismen låter oss inte leva”, skanderar arga Mallorcabor i demonstrationstågen. Ord och inga visor.
I år beräknas 64 procent av svenskarna semestra utomlands. De flesta tar flyget, förstås. I Luleå är flygandet tillbaka på nivån som gällde före pandemin. Turismen ler som en sol när pengarna strömmar in.
Men världens största industri kokar också av ilska. I Florens, Aten, Magaluf och på många andra platser är invånarna fly förbannade på oss – turisterna som väller in, nöter ner sevärdheterna och driver upp priserna.
De bofasta har fått nog. Nedskräpning, trängsel och trafikproblem är bara brus på ytan. Turisterna kritiseras för köer i sjukvården, slitage på muséer, fylleri, söndertrampade utsiktsplatser, exploatering av de sista orörda stränderna. Ett annat hatobjekt är kryssningsfartygen som anses förstöra mer än de inbringar på sina korta stopp.
Massturismen anklagas för att driva på orättvisor. Missnöjet riktas särskilt mot att vi turister kvaddat bostadsmarknaden med Airbnb och andra digitala uthyrningstjänster. Den omfattande uthyrningen av privatlägenheter har ökat bostadslösheten, främst hos den unga lokalbefolkningen.
På allt fler destinationer försöker man kompensera belastningen med skatter och sanktioner. I exempelvis Frankfurt läggs både kulturskatt och övernattningsskatt till på boendet. I Venedig måste besökarna numera betala entré för att få se kanalerna. Efter många års svansande har den sorglösa turismen drabbats av utbrändhet.
Turisttröttheten kommer smygande i Sverige också. I fjol avvecklade STF ett antal fjällstationer sedan naturen tagit skada av de många fjällvandrarna. Från Dalarna till Treriksröset kommer larm om slitage och nedskräpning. Vid fiskecamper hittas tomma spritflaskor och ölburkar, både på land och i vattendrag. På Kebnekajse har turistvärdarna tagit hand om övergivna cyklar, tält, kläder, konservburkar, bajs och annan skit.
Det lär ha blivit liiite bättre, men det är uppenbart att många turister saknar hyfs, vett och etikett. Det som fått bägaren att rinna över på Kanarieöarna kan alltså bli verklighet även här.
Inte än dock. Antalet gästnätter i Norrbotten är på stadig uppgång men det är långt till de miljonhorder som invaderar turistparadisen. Ändå spenderar Luleås besökare över en miljard om året på hotell, krogar, nöjen och shopping – det blir många fina extramiljoner i skatteintäkter för kommunen.
Och mer klirr i Luleås kassaapparater lär det bli. Nyckeln till en växande besöksnäring stavas coolcation: Världens turister förväntas välja svalare resmål när klimatförändringarna driver upp temperaturen på sydligare breddgrader. Luleås somriga skafferiklimat kan alltså bli rena rama turistmagneten.
Självklart måste Luleå ta lärdom av resenärernas härjningar på andra håll. Det mest logiska vore väl att resolut plocka av turisterna en hundring i avsvalkningsavgift – åtminstone de dagar temperaturen är lägre än +25°C.
PS. På tal om hundring! Det här är min etthundrade krönika i Kuriren och också min sista. Jag vill tacka alla läsare för de många synpunkter jag fått under åren. Och jag vill tacka Kuriren för ett stimulerande och roligt samarbete ända sedan min första krönika 2016.