Förr vittjade man dagens postskörd med skräckblandad förtjusning. Bruna kuvert signalerade fara å färde; Kallelse till rotfyllning, påminnelser om obetalda räkningar, fortkörningsböter, restskatt. Vita kuvert kunde sprättas direkt; Kanske månadens brev från mor och far, charterbiljetter till playan, inbjudan med O.S.A till kräftskiva, dop och begravning. Brevbäraren bar hem hela världens glädje och sorg. Att vänta på post, även lördagar, var en del av livsrytmen.
Postens betydelse kan inte underskattas. Ta bara en sådan sak som berättarkonsten. Vad hade blivit av författare som Jane Austen, Leo Tolstoj och andra storheter om inte Posten funnits? Att människor kunde kommunicera över både sockengränser och världshav var Postens förtjänst. Alla skrev, vissa mer intensivt än andra.
Carl von Linné plitade ihop 5 000 brev, Strindberg minst 10 000 till vänner och ovänner. Evert Taube diktade 2 000 bara till hustrun Astri. I SR:s Klassiska podden berättas att tonsättaren Tjajkovskij och hustrun Nadezjda skrev 1 200 passionerade brev till varandra – utan att någonsin träffas.
Även i vår landsände finns prov på brevskrivandets livslåga. P4 Norrbotten berättar om Linda Berggren som brevväxlade med sin skolfröken i 33 år. Efter lärarinnans bortgång fick Linda tillbaka alla brev; Att upplevelsen var omtumlande är lätt att förstå. Bara att se hur den egna handstilen utvecklats från barn till vuxen måste vara en riktig pulshöjare.
Det digitala samhället har sina fördelar, men inlärningsflödet mellan hjärna och hand funkar sämre när vi fingerformulerar oss på paddor och mobiler. Att uttrycka sig med penna förädlar tanke och välskrivning. Många gamla brev vittnar om pietetsfullt snirkelformade bokstäver som skulle platsa som konstverk i vilken dyr tavelram som helst. Nu är stiliga handstilar ett minne blott. Ju färre brev vi skriver desto förfärligare blir kråkfötterna.
Brevskrivandet har bidragit till viktiga kunskaper om vårt förflutna. A-posteln Paulus och hans lärjungar präntade åtminstone 13 brev som gått till historien. Och utan ämbetsmannen Plinius brev om vad han såg en augustidag för länge sedan, hade vetenskapen knappast kunnat pussla ihop minut för minut när vulkanen Etna förintade Pompeji; Bli inte förvånad om vi en vacker dag också får veta hela sanningen om mordet på statsminister Olof Palme. Det räcker med att någon hittar Brevet som gärningsmannen skrivit och gömt i en låda med gamla trasmattor. Ty sådana brev dyker alltid upp, förr eller senare.
Framför ögonen på oss tvingas nu Axel Oxenstiernas storstilade postiljonverk från 1636 kröka rygg för den nya tekniken. Elektriska brev dimper rakt ner i mobilen och datorn. Med ett klick betalar vi räkningar till banken, Paypal och Klarna. Hälsningar från nära och kära kommer som rumphuggna blahan med flinande emojer på mail och Whatsapp. Nätverk och karriärer underhålls på Linkedin, pladder och bullbak på Facebook och Instagram. Vi raggar på Tinder och Match, streamingträffas på Facetime och Zoom. Undra på att postlådan gapar tom som en kyrka. I höst ska Postnord i Skåne testa att dela ut brev varannan dag. Om två år ska hela Sverige bli ett sällanpostland. Försöket är förstås bara ett spel för galleriet. För Posten sjunger redan sin svanesång. Det gör även brevbärarna, postnumren och postadresserna.
Vad ska vi med dem till om det inte finns nån post att dela ut?