Alla gamla har varit unga. I bagaget har vi en outstanding meritlista, ett äkta curriculum vitae. När ljuset blåses ut och våra CV raderas riskerar mycket viktigt vetande att gå upp i rök.
Förmodligen umgicks TV-legendaren Torsten Åhlander med liknande tankar när han bestämde sig för att sammanfatta livet i en bok på 92 sidor, lika många som hans egen ålder. Boken är tillägnad sonsonen. På försättsbladet skriver Åhlander: ”Till Sixten som en gång kanske börjar fundera på vem farfar egentligen var och gjorde, men ingen längre finns som kan berätta”.
Boken är en minnesrik essä från födelsen och uppväxten på jämtländska landsbygden till livet som änkling i villan på Mjölkudden i Luleå.
Berättelsen rymmer många överraskningar. Som när Åhlander tjänstgör som stabsredaktör vid tredje FN-bataljonen i Gaza 1957 och får till uppgift att vara personlig assistent åt radiomannen Sven Jerring. Kontakten leder så småningom till jobb på radions nystartade nyhetsredaktion i Luleå och programmet Norrbottenskvarten, som leder till pionjärjobb på TV-Aktuellt, som leder till starten av en fast TV-redaktion i Luleå.
På Aktuellt i Stockholm var besvikelsen stor: ”Lämna oss för lapphelvetet!”. Men Åhlanders reportage och dokumentärer från Norrbotten och Nordkalotten blev snart banbrytande när televisionen slog igenom i folkhemmet.
Levnadsteckningen är en personlig resa. Om barndom, nära och kära, idrottsliga prestationer, möten med kungen, hunden Ruffa, stugan i Husavan, om en sargad kropp som måste opereras flera gånger, om det rörande avskedet från hustrun Sigbritt. Allt berättat på Åhlanders karaktäristiskt finstämda sätt, exklusivt för sonsonen.
Samtidigt är boken en universell illustration till livets krympande tidsperspektiv; Ju äldre vi blir desto mer funderar vi på det utmätta slutet. Många av oss skulle säkert må bra av att göra något positivt av allt vi varit med om i stället för att huka oss inför åldrandets final. Att väcka minnen och skriva ner dem, om så bara för sin egen skull, måste vara hälsosam terapi på ålders höst.
Man kan också göra som DN-kolumnisten Hanne Kjöller. Skriva ett slags ålderstestamente. I ”23 saker som jag vill att ni påminner mig om när jag blir äldre” vrider och vänder Kjöller på livsperspektivet och synen på ålderdomen; ”Gamla” har blivit ett no-no-ord för myndigheter och politiker; Liberalerna matchar nyordet ”åldersrika” eftersom det möjligen har en mer estetisk klang; Ännu ett hitte-på är ”ålderism” – att fördomar om gamla skapar diskriminering.
Samhället tycks drabbat av en överkänslig åldersnoja. Inte så konstigt, kanske. Vi blir allt fler och lever allt längre. Den som i dag är 70 år i hälsa och funktionsförmåga kan jämföras med en typisk 50-åring för bara några decennier sedan. Dagens seniorer är friskare, smartare och mer välutbildade än gårdagens. Inte alla, men de flesta.
Tanken följer mig när jag läst ut Åhlanders bok. Sista kapitlet följs av fem blanka sidor. När jag frågar om detta blir författaren lite pillemarisk: ”Kanske vill någon skriva till några rader efter mitt livs sista kapitel, ett fåtal blad lär räcka…”.
Torsten Åhlander är värd en hommage för sin litterära gärning till barnbarnet. Innan Sixten vet ordet av är han också som farfar. Livsmeriterad, smart – och åldersrik.
Fotnot: Torsten Åhlanders bok ”Här har du mitt liv” finns inte i bokhandeln.