Vem ska efterträda Björn O Nilsson som länets hövding? I insändare och sociala medier ironiseras hejvilt att den avdankade Dan Eliasson snart skickas hit. Andra gissar på Isabella Lövin. Men behöver vi ens en landshövding?
I samband med diskussionerna om de nya regionerna, vädrades kritik mot det föråldrade landshövdingeämbetet. Erfarenheten i Norrbotten är dessutom att inflyttade hövdingar ägnar mycket tid åt att lära sig länet. De reser runt som all-inclusive-turister, tittar på gruvor och kraftstationer, besöker samebyar, gnisslar kaffeost, tar symboliska spadtag och klipper band. Sen flyttar de härifrån.
Beskrivningen är förstås lättsinnig i överkant, men landshövdingen har numera få befogenheter jämfört med rollen som kungens rättskipare. Då hade hövdingen makt över allt, inklusive snusskatt och utplacering av tågperronger. Successivt har ämbetet tappat sin politiska kraft och, mer eller mindre, vingklippts till en statligt avlönad statist.
Värre är att också Norrbotniabanan håller på att vingklippas. Att sinka de ståtliga planerna att binda samman norra Sverige med Botniabanan – och Ostkustbanan söderut – vittnar om bristande respekt för Norrbotten. Projektet barrar som en julgran på trettondagen.
Det är alarmerande att regering och riksdag tycks håglöst ointresserade av att speeda upp bygget av den blott 27 mil långa tågsträcka som ska länka ihop Umeå och Luleå. Att bygga samman Boden och Haparanda gick bra, men längs kusten går det sämre. Inte en meter räls har byggts mot Norrbotten och nu menar Trafikverket, för vilken gång i ordningen vet ingen, att järnvägen till Luleå ska skjutas på oviss framtid.
I går skrev Trafikverkets regiondirektör i Kuriren att bygget inte alls stoppats, men erkänner att det inte finns pengar för sträckan Skellefteå-Luleå. Det är som om Trafikverket, och kvarteren kring Rosenbad och Helgeandsholmen, satt Norrbotten på undantag.
Industrin är i akut behov av ett hållbart järnvägssystem. De befintliga spåren från 1800-talet är så rackliga att godstransporterna på räls minskar – helt på tvärsan mot de politiska ambitionerna att minska belastningen på landsvägarna och krympa koldioxidutsläppen; Vår landsände behandlas som en olönsam tassemark.
Att återigen avbryta utbyggnaden av Norrbotniabanan går också på tvärs med allt grandiost prat om att hela landet ska leva. Landsvägar och flyg kommer fortsatt att vara viktiga delar av kommunikationsnätet, men den kompletta Norrbotniabanan är nödvändig om Norr- och Västerbotten ska utvecklas till en gemensam arbetsmarknad som skapar ytterligare välstånd.
Region Norrbotten tycks ta beslutet att skjuta utbyggnaden på framtiden med godan ro. En och annan riksdagsledamot knorrar, men det räcker inte att besvärat skruva på sig. Nu måste länet, inte minst näringslivet och regionen, ta ton i debatten och med skärpa kommunicera konsekvenserna av den pinsamt försenade tidtabellen. Det är också dags för de norrbottniska riksdagsledamöterna att slå sig ihop och göra en Greta; Sätta sig framför riksdagshuset varje måndag med ett plakat: Riksdagsstrejk för Norrbotniabanan nu!
Men tyvärr ser järnvägssatsningen ut att bli tidernas långbänk. Nån hjälp från landshövdingen kan vi knappast räkna med. I stället får vi nöja oss med att se den ena hövdingen efter den andra passera förbi som ett tåg.