Debatten om Luleås skola är en trist följetong. För ett och ett halvt år sedan skrev jag i den här spalten, att sista ordet troligen inte är sagt med en folkomröstning. Hoppas att jag får fel.
Den politiska turbulensen i Luleå har lagt extra sordin på lusten att rösta. När Niklas Nordström avgick som kommunstyrelsens ordförande trodde nog många att kulmen var nådd. Icke. I efterspelet till Lenita Ericsons abdikering kom vittnesmål om skrik och gråt och personer som stormat ut från möten med socialdemokraternas verkställande utskott. Ångestladdat som en Bergmanfilm.
Parallellt tycks kommunen hemsökt av andra olyckor. Kanske är det bara en slump att så mycket elände brakar loss samtidigt. Bedrägeriet på stadsbyggnadskontoret kan förstås bero på en extremt manipulativ tjänsteman; Tokdyra rivningen av helröret kan ha sin förklaring i missförstånd eller bristande internkontroll; Skandalen med trygghetslarmen kan ligga ljusår bortom kommunens tekniska kompetens. Inte vet jag, men kommunrevisorerna torde ha häcken full vid det här laget. Affärerna i stadshuset är som lök på laxen.
Luleås ras i skolrankingen kommer med sämsta tänkbara tajming. Och mitt i detta moras en folkomröstning. En nödutgång som våra folkvalda kunde undvikit att fösa in oss i. Samtidigt känner jag respekt för vår skola och för dem som lagt ner så mycket personligt engagemang i frågan. Därför tänker jag pallra mig till vallokalen, om än motvilligt.
Frågan om framtidens skola och nedläggning av landsbygdsskolor borde tidigt satts i pausläge för att ge våra politiker mycket mer tid att lyssna och debattera och förklara. Nu riskerar den pågående sossesåpan att förvandla referendumet till en opinionsmätning om socialdemokraternas ställning, som statsvetaren Simon Matti är inne på. I så fall kommer den att handla om socialdemokraternas framtid, inte om skolans. Snacka om att skjuta sig själv i foten.
Gorm i den offentliga verksamheten pågår gubevars inte bara i Luleå. Delvis har det sin förklaring i demokratins själ. Människor tycker olika, eller tycker lika men vill ta olika vägar. Delvis beror det på att politiken inte verkar ha koll på människors vardag och lokala miljö. Väljare är otroligt lyhörda för lomhörda politiker, oavsett partifärg. I Katrineholm gick förtrytelsen så långt att invånarna kallade sin kommun för en folkrepublik.
I min enkla värld sitter tjänstemännen med sakkunskap, de folkvalda med beslutsfattande makt; de som företräder medborgarna ska ta beslut och förvandla dem till konkreta resultat. Senaste tidens många debacler i Luleå ger en delvis annan bild med alldeles för mycket slarvsylta och halvmesyrer. Ju mer politisk instabilitet och ju fler ”affärer” som läggs i potten, desto djupare blir frustrationen över kommunen som en bristande organisation.
Den stundande folkomröstningen ska genomföras med tung politisk baksmälla. Dessutom kommer röken efter Ericsons dramatiska exit att ligga kvar som ett tremoröst moln när politikerna ska tolka resultatet och lösa upp skolfrågans många dubbelknutar. Sedan ska socialdemokraterna tillbaka i ekluten för att utse Luleås tredje ordförande i kommunstyrelsen på kort tid. Ett fortsatt vacklande kan bli en långtidsverkande spruta Valium i rumpan på kommunens utveckling. Så vill vi lulebor inte ha det.
Annars är jag rädd att det kommer mera. En olycka kommer sällan ensam.