Obalanserat feltänk att forska fram snabbare skidor

Olympiska kommittén har bett universitetet utveckla material som gör längdskidor snabbare. Låter som ett feltänk. Forskningen borde fokusera på balansplankor så man inte ramlar omkull.

Berndt Tiberg har gett sig ut i skidspåren. Allt är covidens förtjänst, menar han.

Berndt Tiberg har gett sig ut i skidspåren. Allt är covidens förtjänst, menar han.

Foto: Johansen, Erik

Krönika2021-02-13 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Senast jag stod på skidor hette idolerna Rönnlund och Mäntyranta. Att jag, som så många andra, gett mig ut i spåret igen är covidens förtjänst. Efter en av de dagliga pandemipromenaderna satt jag och teveglodde som en hålögd truga på de överlägsna norrbaggarna. Kom att tänka på Tomas Wassberg som snäste av en gnällsjuk sportreporter i Holmenkollen: Åk själv, gubbjävel!

Sagt och gjort, tänkte jag. Köpte ny utrustning, helt andra grejor än ungdomens bakhala lagg med klumpfotspjäxor och råttfällebindningar. Började träna i smyg, timmen innan elljusspåret släcktes. Föll än hit än dit i drivorna och fick snö långt ner i kallingarna. Kände mig snart som en ohjälplig loser, skidvärldens Nyamko Sabuni. 

Efter en vecka vågade jag bestiga toppen av förskolans pyttebacke. Innan jag visste ordet av rusade de förbenade skidorna utför med fasansfull hastighet. Det är då jag ser henne! Kvinnan med hundarna längst ner i backen. Jag ylar, skriker UR SPÅR FÖR HELSEFYR och kvinnan är inte nödbedd, men hundarna sätter sig på spåret och liksom analyserar vad som rusar emot dem i Hahnenkammrennenfart. Pudeln gläfser till och gör en Cirkus Cirkörvolt rakt upp i luften, taxen inser med en hundradels marginal att den här åkaren har noll koll på hur han ska stoppa ekipaget. Men det gick, med laggen på varsin sida av en tall.

Incidenten gav mig, i dubbel bemärkelse, blodad tand. Nästa milstolpe blev ett barnspår på 400 meter, därefter Ormbergets backfria korta slinga där jag blev omåkt av en svärm femåringar. Men jag kom i mål till sist.

För att slippa nesan att bli prejad av små koltar hoppade jag på en nybörjarkurs. Färdigheterna i stakning och diagonalåkning behövde reformeras från grunden. Hur svårt kan det vara? Mycket. Kursen var pedagogisk och proffsig men jag är bevisligen renons på skidlöparens basala startkit: Balans, balans och balans. En krass sjukdomsinsikt som förklarar varför jag tillbringar mer tid horisontellt utanför spåret än vertikalt i det.

Gröngölingskursen gav ändå några nycklar att fortsätta träna på. Problemet är att mina teknikbehov snabbt växte till en fastighetsskötares nyckelknippa. Så jag tragglar vidare med mikroskopiska framsteg, nyligen klarade jag h-e-l-a milspåret mellan Bergnäset och F21. Tid: 1 timme och 32 minuter. För den normalt funtade skidlöparen en skrattretande prestation. För mig en episk bragd.

Tekniknötandet har trots allt utvecklat mitt adagiohasande. Och massor av skidtimmar har lärt mig uppskatta stunderna i det vita elementet, utlämnad åt mig själv och mina tillkortakommanden. Att streta fram i vinterlandskapet är som en hälsobringande kraftmätning. När ögonen sodabubblar av utmattning är det bara att kliva ur spår och luta sig mot en lågpulserande gran.

Sådana ögonblick kan jag fundera på alla besserwissrar som gnäller över långsamma svenska skidstjärnor. Att de ingenting vet om hur det är härute i spåret; Den enda kontakt de haft med sporten är möjligen att de sett väggen med skidor på Intersport. Som horisontell underdog ser jag bokstavligen upp till skidvirtuoserna; Det ser löjligt enkelt ut men är brutalt svårt.

För egen del har jag accepterat mig själv som en darrig, instabil skidgåare som aldrig blir så mycket bättre. Utan nya, framforskade balansskidor får jag nöja mig med att försöka bli bäst på att vara sämst.