Berättelser från bostadsmarknaden

Inger Edelfeldts korta roman" Kamalas bok", utgiven för första gången 1986, är en på många vis tidlös historia.

I sociala medier har gränserna länge varit flytande mellan verklighet, historieberättande och reklam. Annonser blir alltmer personliga, personligheter alltmer marknadsanpassade, menar krönikören Elin Ruuth som funderat över bostadsannonserna.

I sociala medier har gränserna länge varit flytande mellan verklighet, historieberättande och reklam. Annonser blir alltmer personliga, personligheter alltmer marknadsanpassade, menar krönikören Elin Ruuth som funderat över bostadsannonserna.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Krönika2018-12-17 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den handlar om en 22-årig kvinna som deltidsarbetar i presentaffären ”Små Skära Saker”, när hon inte sitter hemma och dagdrömmer eller ansätts av ångest över existensen och sitt kärlekslösa förhållande.

I flera avseenden kan säkert den unga kvinnans grubblerier och livsvillkor i Kamalas bok verka lika giltiga för en nutida läsare. Men det finns ett undantag, en distinkt tidsmarkering belägen på Frejgatan i Vasastan, Stockholm.

Det är nämligen där som Edelfeldts unga berättarjag har bott sedan hon var sjutton, i en etta med kök som hennes mamma ordnat. Lägenheten ska saneras så småningom och har en varmvattenberedare i det skrikigt orangemålade köket. Där duschar 22-åringen stående på diskbänken med en handdusch. Mamman är ensamstående och jobbar som hudterapeut, dottern har lovat att betala tillbaka de pengar som hon är skyldig för bostaden: Sjutusen kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär det dubbla.

I skrivande stund finns, på bostadssajten Hemnet, bara en etta till salu på Frejgatan i Stockholm. Utropspriset är satt till 2 995 000 kronor. Det är inte särskilt sannolikt att en ensam deltidsarbetande sjuttonåring bosätter sig där, ens som andra-, tredje- eller fjärdehandshyresgäst. Å andra sidan kan en mer kreditvärdig bolånekandidat räkna med att det finns ett fräscht och nyrenoverat kök och badrum.

I den aktuella pr-kampanjen ”Säljaren berättar” låter Fastighetsbyrån det autentiska vardagslivet ta plats i bostadsannonserna. Dokumentärfotografen Minna Ridderstolpe har följt familjer under middagsbestyr, soffmys och kompishäng i de lägenheter som snart ska ut på marknaden. Sängar är obäddade, garderober röriga, hallar överbelamrade av skor. Dessa bilder utmanar och ersätter de sterilt polerade rumsframställningar som länge varit norm i mäklarbranschen. Men det finns förstås gränser för uppriktigheten, lägenhetsägarna använder sig av ungefär samma soliga säljfraser som brukligt i den stadigt svällande bostadsbubblan. Ingen kommer i närheten av Inger Edelfeldts krassa verklighetsbeskrivning i Kamalas bok:

”Toalettskrubben är också målad i blankt orange och så hög och trång att den är som en brunn. (…) Rummet där jag sover är ganska stort men har bara ett fönster, så det kan kännas ganska instängt.”

I sociala medier har gränserna länge varit flytande mellan verklighet, historieberättande och reklam. Annonser blir alltmer personliga, personligheter alltmer marknadsanpassade. Enligt en undersökning som genomfördes på uppdrag av Fastighetsbyrån vid årets början anser endast åtta procent av de tillfrågade att bostadsannonser ger en realistisk och korrekt bild av verkligheten.

Men frågan är om det verkligen är bostadsannonsernas uppgift att stilla de övriga nittiotvå procentens längtan efter autenticitet. När det finns så många bra böcker.

Krönika

Elin Ruuth
Läs mer om