Vi tjatade på bandet att släppa fler låtar och vi tipsade våra kompisar att lyssna. Det låg inget bolag eller marknadsföringsgeni bakom, allt spreds helt organiskt. De sjöng om något vi kunde relatera till på riktigt, och de gjorde det utan att överdriva eller exotisera. De beskrev helt enkelt en del av verkligheten, en del vi kände igen.
Vi fans kunde delas upp i två läger. Ena sidan bestod av oss som skrattade åt den träffsäkra beskrivningen av eleverna från Livets Hårda Skola, den andra sidan älskade att äntligen känna sig sedda. Båda sidorna förenades i den speciella känslan av att i realtid se fenomenet Hooja växa, för att slutligen fullkomligt explodera.
Men nackdelen med att bli folklig är att det plötsligt blir nödvändigt för folk att förhålla sig till dig. Och hur ska någon som aldrig sett rallarrosorna glöda i midnattssolen kunna förstå?
I en artikel på SVT Kultur uttrycker Po Tidholm hur Hooja har ett ansvar att nyansera bilden av den norrländske mannen. Det är ett befängt krav. Har konstnärer inte rätt att skildra sin verklighet på det sätt de önskar, utan att verkligheten först stöps om för att passa in i en politisk agenda? Har 1.Cuz ett ansvar att nyansera bilden av män från Västerort? Har Silvana Imam ett ansvar att nyansera bilden av lesbiska?
Det är tydligt. När Stockholmskomiker skildrar storstadens medelklassångest och sociala fobier kallas det träffsäkert och vinner priser. När folk från glesbygden gör humor om sina egna liv kallas det buskis och möts av kritiker som tycker att bilden är felaktig.
Att Tidholm beskriver Hooja och Mårdis breda dialekt och fleecekläder som “norrbottniska schabloner man kan ta fram och leka med” är ett hån, men det visar också att det inte går att ta författaren på allvar. Tidholm, som skrivit flera böcker om glesbygden och Norrland, har uppenbarligen aldrig satt sin fot i Gällivare.
Vi som lever här kan inte hållas ansvariga för att vi pratar för brett eller är för intresserade av fiske. Däremot har folkvalda politiker ett ansvar att ta tillvara fler intressen än de normativt manliga. Och pratar vi om ansvar och representation så måste vi prata om att Luleå kommun-finansierade Putte i parken endast bokat elva procent kvinnodominerade akter. Elva procent. Vill vi nyansera bilden av Norrbotten är det kanske det vi ska ifrågasätta, snarare än Hoojas Helly Hansen.