Jag brukar idiotförklara inspirerande citat. Ni vet – sådana där lösryckta meningar upptryckta mot hisnande landskapsbilder som cirkulerar på företrädelsevis Facebook och får orimliga mängder likes och delningar.
Jag brukar hångarva åt det banala i dessa långgrunda fraser som är lika intetsägande som Charlie Chaplin.
Ordsammansättningen är ofta svepande, nästan lite poetisk, för att den inte ska skriva någon på näsan. Den ska kunna tolkas på 1 000 000 olika sätt och kunna relateras till av dubbelt så många individer.
Med tiden blir orden urvattnade, tjatiga och ändstationen är naturligtvis när de säljs som inramade citat med ett snirkligt typsnitt på Rusta för typ 49,90.
Men någon gång i tiden har många av dessa talesätt faktiskt varit banbrytande. Ja, till och med ”carpe diem” totalgolvade förmodligen människor till en början. Och jag kan garantera att upphovspersonen inte alls hade ambitionen att ”fånga dagen skulle säljas i form av tavlor på diverse lågprisvaruhus i svenska Norrbotten.
Jag har förstås en sliten poäng även med min text. Men mitt budskap till er kan inte klassas som svepande och kan egentligen bara uppfattas på ett enda sätt. Det är prosaiskt, tydligt och rakt på sak: Be aldrig om ursäkt för dig själv.
För så länge jag kan minnas har jag nämligen gjort precis det. Min omedelbara instinkt så fort jag tagit mig an en ny uppgift, nästan oavsett vad det är, har alltid varit ”jag kommer inte att klara av det”.
Jag har hur många exempel som helst.
Slöjden på mellanstadiet. En 11-årig Max Wiik såg sina av naturen händiga klasskamrater snickra ihop fågelholkar ämnade för utrotningshotade solparakiter i södra Surinam. Med vänsterhanden alltså. Högern användes för att ratta bandsågen rakt genom ett konferensrum fullt av träplankor. Plankor som senare blev 30 perfekta spjälsängar som skulle skänkas till ett barnhem i Moldavien.
Bredvid stod jag med blicken fäst i plywood-skivan framför mig och två händer runt hammaren. Samtidigt som jag lät alla veta att jag ”inte kan spika en spik genom plywooden”. Det lade grunden till ett svagt godkänt betyg i träslöjd och en sjuklig rädsla för att någon gång i framtiden behöva renovera.
Simskolan på lågstadiet. Jag klamrade mig stenhårt fast runt metalltrappen som ledde ned i stora poolen på badhuset. ”Jag KAN INTE simma! Jag kommer att drunkna!”, upprepade jag som ett mantra. Läraren gjorde några tappra försök att få mig ned i vattnet innan han gav upp och lät mig plaska runt i bebispoolen trots allt.
Frukten av min maniska simvägran? Än i dag behärskar jag bara bröstsim. Knappt.
Och då har jag inte ens nämnt min oförmåga att slå in paket. Alltså klippa i presentpapper, vika det några gånger och tejpa ihop skiten. Det klarar jag alltså inte av.
Jag vet inte vad allt detta bottnar i. Kanske rädslan att misslyckas, kanske är det ett sätt undvika förödmjukelse eller kanske handlar det om ren och skär avsaknad av tro på min egen förmåga. Det spelar ingen roll för den här texten.
Men det jag vet är att de ständiga ursäkterna aldrig gjort mig några tjänster. Bara otjänster.
Jag vill inte att det här ska bli någon snyfthistoria om mig. Utan snarare en påminnelse om det idiotiska i att prata illa om sig själv och hur stor ordets makt faktiskt är. Om du repeterar meningar som ”jag kan inte”, ”det kommer aldrig att gå” och ”jag är så dålig på det här” tillräckligt många gånger kommer inte bara du själv att tro på det – utan slutligen alla andra runtomkring dig också.
Det går från att vara en osanning till att bli en självuppfyllande profetia. Och en dag står du där med ytterdörren monterad åt fel håll, en obehaglig lutning på det påstådda Steve Jobs-citatet du hängt upp ovanför sängen och armpuffar i barnbassängen.
Knyt näven i fickan, intala dig att du fan visst grejar det och gör sedan ett ärligt försök. Det är du skyldig dig själv.
Okej, här kommer mitt inspirerande citat, mitt ”carpe diem” till er. Nu ska jag försöka skriva det utan att låta klyschig: Tro på dig själv. Alltid. För om inte du gör det så kommer definitivt inte någon annan att göra det heller.
Äh, jag försökte i alla fall.