Sverige är världsmästare i köande. BB-kö, bostadskö, kafékö, receptkö, biltvättskö, torghandelskö, skolmatskö, kassakö. Vi har köer för allt. På ett år kan det lätt bli hundra timmar i kö. Köandet lär vara en svensk kundvårdande uppfinning. Det började för länge sedan med klagomål på de långsamma lunchhaken. För att effektivisera utfodringen, fick matgästerna förtryckta nummerlappar som ropades upp när ärtsoppan kunde hämtas till bordet.
Nu i anno Corona har köer blivit Sveriges största exportprodukt. Folk som är vana att galoppera i bredd har fått lära sig svensk linjerät väntan. Utomlands brukar man annars tycka att vårt köande är ett obegripligt, löjeväckande fenomen. Ståupparen Al Pitcher häcklar oss för att vi bildar kö även när det inte behövs. Att fogligt vänta på sin tur tycks vara en del av den svenska nidbilden. Sinnebilden av el sueco, kålroten.
Men att köa är i själva verket bildat och kultiverat, menar Andrev Walden i DN och hyllar Sverige som en civilisatorisk stormakt. Kösystemet är en av demokratins stöttepelare. I ett mångstyrt, jämlikt samhälle ska ingen kunna prångla sig fram med vassa armbågar och ohyfs. Rik som fattig ska veta sin plats. Stå i kö är fostrande.
En välorganiserad svensk som är ute i god tid belönas med en avundsvärd fringis – ett lågt nummer på kölappen och snabbare service än eftersläntrande slashasar. Så fungerar Sverige. Vem har inte knallat in på ett spanskt varuhus för att köpa en bit färsk Manchego eller nån annan delikatess; Man står ensam vid disken och dissekerar läckerheterna – och just när man får ögonkontakt med biträdet, dyker nån senor eller senora upp från ingenstans. Innan man vet ordet av är man nummer två, tre och snart ohjälpligt sist trots att man står först.
På kontinenten verkar ingen bli kränkt av att någon tränger sig. Men få saker retar upp en svensk till blodstörtning som att bli förbigången i en kö. För trots vår ködisciplin händer det ibland att nån tölpaktig idiot nonchalerar kömassan och signalerar sitt förakt för blågula sedvänjor; Att skymfa kön är värre än att skända fanan.
Men vid speciella tillfällen är vår oskrivna kölag elastisk. Står man i den enda bemannade kassakön på Konsum gäller det att kunna lagens dispositiva kod. Den är tillämplig om den stängda kassan intill plötsligt öppnar. Då gäller djungelmomentet: Den med störst observans, snabbast fötter och vassast armbågar kan fullt legitimt ta sig från plats 9 i Kö 1 till plats 1 i Kö 2.
Att handlarna i Sverige snart lanserar en digital kölappsapp är pursvensk kölogik. Med appen i mobilen blir det möjligt att plocka kundvagnen full samtidigt som man väntar på sin tur. När det är dags att beställa salsicciafärs och capocollo i charken plingar det till i byxfickan.
Förvisso gillar inte svenskar att köa, men vi älskar kösystemets ordning och reda. Den som tränger sig, får genast erfara att godmodiga kösvenskar har helvetes kort köstubin.
Själv knatade jag aningslöst in på Systembolaget på Storheden – utan att upptäcka att jag promenerade förbi kön in till butiken. Nåde mig. Som på ett väldrillat kommando haglade protester, höttande pekfingrar och knutna nävar. Det var bara att skamsen plöja sig längst bak i kön i en strid ström av glåpord. När jag en stund senare stod sist i kassakön med min vinflaska, kände jag de föraktfulla blickarna:
Där står den där sinnesslöa tölpen som trängde sig, det fula trynet glömmer vi aldrig!