I ettan spydde en klasskamrat i skolan en dag. Vi hade ätit potatisbullar till lunch. Utanför klassrummet kaskadkräktes hon upp hela måltiden. Jag minns det som en jättespya där potatisbullar och lingon i en enda röra mötte den blå plastmattan i korridoren, med ett plask som inte passerade obemärkt förbi.
I veckan skrotades restriktionerna som var vår nya vardag under lång tid. I många städer firades det med buller och bång. Du har nog sett bilder på dansgolv där kids fullständigt exploderade i unisona glädjetjut när urverket visade 00:00, som vore det nyårsafton i slutet av september. De kallade det ”Covid countdown”. I Uppsala slog folk läger utanför krogen klockan sju på morgonen, bildade kö och söp ner sig i Baden-Badenstolar tills stället öppnade. I kväll spelas hemmamatcher i både basket och hockey i Luleå. På en populär nattklubb är det klartecken på dansgolvet igen. Det är ingen skräll om det blir en urspårad lördagsnatt. Frågan är vad det kan leda till.
Anders Tegnell sa allvarsamt i veckan att ovaccinerade behöver fundera på vad man kan ställa till med, om man festar på knökfulla krogar nu. I en undersökning bland regionernas smittskyddsläkare svarade 10 av 18 att de är oroliga för vilka konsekvenser slopade restriktioner kan medföra. Europeiska smittskyddsmyndigheten har redan larmat om att det är för tidigt att häva restriktionerna, eftersom en stor del av befolkningen i EU fortfarande inte är fullvaccinerad. Dit, ut i Europa, lär planen nu börja gå fulla igen och igen. Sen tillbaka hem, lastade med gud-vet-vad.
Scenerna som utspelar sig när det är fritt fram att härja loss på stan känns ungefär som att bli erbjuden en maträtt starkt förknippad med magsjukan från helvetet. Dansgolvsbilder och köer som ringlar sig långa framkallar ett lätt, kallsvettigt illamående. Plötsligt framstår något som för bara ett par år sen var självklart och härligt ibland, som ofräscht. Att dela säte med främmande i kollektivtrafiken har blivit onaturligt. Tjattret på jobbet, dit vi beordrats återvända, når chockartade ljudnivåer. ”Saknar redan restriktionerna” skrev någon under en Instagrambild på folkmyller i morgonrusning. Efter första dejten avfärdade en kärlekskrank polare en kvinna som luftade sin vaccinskepsis. På bussen såg jag en man, med munskydd och stirrig blick, navigera undan människor, i ett försök att hålla avstånd, där inget utrymme fanns. Ideligen uppstår skavsår i tillvaron, orsakade av omställning och återanpassning.
Pandemin har vid det här laget tagit så många vändningar, så många gånger, att det framstår smått otroligt att det skulle gå vägen nu, när vi bär eget ansvar. Att vi från en dag till en annan kan springa ut som ystra kalvar och hångla loss i fulfyllan på krogen. Att många blåste faran över i samma stund klockan slog 00:00, 29 september.
I åtta år till gick vi i samma klass, jag och hon som lade korridorspyan. Som jag minns det åt hon inte potatisbullar igen. Mitt eget förhållande till korv med bröd blev heller aldrig detsamma, efter att ha sprungit som ett jehu, hela vägen från en kompis raka spåret hem till mamma för att hulka upp wienerkorven över röllakansmattan. Ungefär dit har jag regredierat.
Ha för all del så trevligt i vimlet, du som är hungrig på närkontakt. Jag håller mig på mattan ännu en tid, tills det mest akuta illamåendet lagt sig.