Föda förmodligen. Hur de betar hit och dit, deras ivriga energi. Några dagar senare, det virvlande livet runt en vit klematis, fladdret av fjärilsvingar, färgglim i morgonsolen alldeles i höstens inledning, när ett fjärilsliv lever som farligast. Som om klematisen frigjort sina kronblad till nya syften.
Den som inte stannar och förundras verkar inte fullt levande, tänker jag.
En eftermiddag i snedsol ser man det märkliga spåret i gräset under äppelträdet, en smal stig, en kommunikativ led på ett ställe där bara välklippt gräs brukar visa sig. Och man förundras än en gång och förstår först inte alls. Tills det uppenbaras och för sitt inre öga ser man hur katten går denna led om och om igen, för att vila under det gamla trädgårdsbordet där de frusna pelargonerna nu tronar. En kattstig över rakt ingenting, ett spår av rörelse och liv in under taket. Inte människans spår, inga övergrepp, bara en stilla markering, en försynt liten scen genom gräset.
Förmågan att förundras över sådant som grästuvan gör en diktare som Harry Martinsson stor. Medan allt i det lilla livet jämnas ut och blir alltmer stilla växer den stora obegripligheten fram i världens mardrömsgestalter. Ställd inför dessa ohyggliga som hånflinande låter oss färdas fram mot apokalypsen måste man sänka blicken, ner mot grästuvans meningsfullhet, mot stigens kunskap.
Martinsson samlade ihop sina reflexioner och prosastycken till boken ”Utsikt från en grästuva” 1963. Mikrokosmos och makrokosmos rymdes i perspektivet, från den mycket lilla världen kunde man skymta kosmos mellan grässtråna. Han var ju bevandrad i allehanda konster och vetenskaper denne märklige författare. Kunde därför förena världarna, hög känsla och djup kunskap.
Lyssna till vetenskapen säger Greta Thunberg oss, moraliskt upprätt när de flesta andra ligger ner. Förenande känslan med insikten, hon också. Därför hackar världens perverterade fän på henne, beljugande, fördummande, som alltid.
”Ett obehagligt ekosystem” skrev någon om denna nyhögerns ondska. Den som bara lämnar motståndets alternativ åt oss. Då kan vi återvända till grästuvans perspektiv, till starflockens rikedom. Glöm nollräntan och tillväxtförbannelsen. Betrakta de verkliga ekosystemen och deras envetna protest, de som uppmuntrar oss till ännu några steg längs halvt igengrodda stigar.