Absolut. Alla föräldrar borde alltid prioritera sina barn. Alla borde även cykla till jobbet, källsortera, och äta vegetarisk kost. Bygga snögrottor istället för att jobba jämt. Alla borde tjäna så mycket att de kunde jobba mindre och ändå ha råd att köpa både julklappar och ekologisk mat till sina barn. Alla borde alltid prioritera rätt och aldrig vara trötta eller ha ångest eller vilja ha ett glas vin på en fredag. Men ingen människa i hela världen lever så. Och att straffas med dåligt samvete varje gång man unnar sig något som inte är direkt livsnödvändigt är inget som den som lever i ekonomisk utsatthet behöver hjälp med. Att vara fattig är redan nog stigmatiserat.
Anna Karlsson som är ordförande i den ideella föreningen Vildakidz anser att “mer motprestationer borde krävas för att folk ska vakna och inse att de själva måste göra en förändring, alla har ett val.”
Den liberala tanken om valfrihet kommer med en idé om att du även måste ta konsekvenserna av dina val. Är du fattig har du uppenbarligen valt fel. Med det tankesättet så handlar det inte längre om att vilja hjälpa de mest utsatta, utan om att ta sig rätten att döma och bedöma vem som gjort sig förtjänt av hjälpen. Vems ögon som tindrar mest av tacksamhet. Vem det känns bäst att hjälpa. Allmosor istället för solidaritet.
På samma sätt kan man rättfärdiga klassamhället och utnyttjandet av utsatta människor. Nej det kanske inte är det roligaste jobbet att vara barnarbetare på en textilfabrik i Bangladesh, men om du slutade röka och började plugga istället så skulle du kunna göra nåt annat lilla vän, och vinsten måste in så vi kan inte höja din lön. Vem tjänar på den människosynen? Knappast den som är utsatt.
Att be om hjälp är svårt. Du vet att alla dina prioriteringar kommer att granskas och att du inte längre har rätt att välja vad som är rimligt att prioritera i ditt eget liv. Men även de som lever i ekonomisk utsatthet måste ha rätt att snubbla, göra dåliga val, leva.
Och när ditt liv är en ständig kamp finns ännu mindre ork att göra perfekta val. Det betyder inte att du inte älskar dina barn.
Och allt är inte ett val. Alkoholism är en sjukdom, och att prata om det som ett val är både ignorant och märkligt av en organisation som säger sig arbeta för att hjälpa alla oavsett socioekonomisk bakgrund. Att vara alkoholist betyder inte att du bortprioriterar dina barn, på samma sätt som någon med depression eller cancer inte bortprioriterar sina barn. En organisation som bland annat får skattefinansierat stöd från både Luleå kommun och länsstyrelsen borde avkrävas mer kunskap.
När jag läser reaktionerna på Vildakidz val att utesluta de som är i kanske störst behov av hjälp så ser jag att många fastnar i tanken om att inte låta barnen lida för sina föräldrars brister. Och det ska de naturligtvis inte göra. Men det handlar inte ens om det. Det handlar om människosyn. Om att inte döma människor för att de inte lever perfekta liv. Det handlar om att släppa synsättet att fattiga människor inte vet sitt eget bästa och inte är värda att få njuta av tillvaron. Alla föräldrar gör fel. För att vi är just människor. Och rätten att vara människa får aldrig vara förbehållen endast de rika.