Den här veckan har jag grottat ner mig i siffror och statistik för att undersöka om den gnagande känslan i min maggrop var ogrundad, eller om min misstanke stämde. Tyvärr hade jag rätt.
2012 började organisationen Jämställd festival att kartlägga jämställdheten på svenska festivalscener. Sommaren 2017 var sista året de var verksamma. Under åren de förde statistik gick jämställdhet på festivaler från att vara något ingen tänkte på eller brydde sig om till att bli en självklar del av det offentliga samtalet om musikfestivaler. Många festivaler startade upp jämställdhetsarbeten som gav resultat på scenerna. Media var intresserade och skrev om det.
Men sedan organisationen slutade att mäta och räkna så har intresset avtagit. Stora festivaler som Way Out West och Storsjöyran jobbade tidigare hårt med att lyfta sitt jämställdhetsarbete men har nu gått tillbaka till nästan samma siffror som de visade upp under det första mätåret. Det finns dock ljusglimtar i form av några festivaler som genuint verkar brinna för frågan. Urkult, Öland Roots och Rosendal Garden Party är goda exempel på festivaler med jämställda lineups, men överlag ser det dystert ut.
I Norrbotten är siffrorna ännu sämre. Den enda festivalen med en jämställd lineup är Sommarfesten i Kalix, och flera festivaler har endast bokat mansdominerade akter. Medias intresse för att lyfta detta verkar svalt. 2014 bokade vi på Musikens Makt en lineup med 100% kvinnodominerade akter och i varenda intervju vi gav så fick vi frågan om varför vi bokat så, om det var ett medvetet statement. Men jag har inte sett någon fråga Revanschen i Jokkmokk eller Skurstock i Luleå om huruvida deras val att boka 100 procent mansdominerade akter är ett politiskt ställningstagande. Eftersom ojämställdhet är det normala har förmodligen ingen ens tänkt på det.
Beror denna mansdominans på att det finns för få lokala kvinnodominerade band att boka? Kanske till viss del, men när man plockar bort alla mindre akter och amatörmusiker och bara tittar på vilka professionella turnerande artister som bokats så ser det likadant ut. När kommunägda Lulebo firar 25 år så har de exempelvis valt att headlinea med E-Type och Zacke, alltså 100 procent män.
Och det är nu det börjar bli riktigt oroande. Att privata aktörer struntar i jämställdheten kan jag köpa, men när en kommun också gör det är det allvarligt. I synnerhet då unga kreativa kvinnor är en prioriterad målgrupp som kommunen säger sig vilja tilltala och förmå att vilja bo kvar. I Luleå kommuns riktlinjer för kulturbidrag står bland annat att evenemanget som beviljas stöd ska ”uppmuntra till ett jämställt deltagande i kulturlivet”. Men ingenstans går att få klarhet i vad detta innebär, eller hur efterlevnaden kontrolleras. En väldigt enkel och konkret åtgärd borde ju vara att börja räkna och statistikföra vem som representeras på de scener som kommunen själva har kontroll över. Och tvinga arrangörer man stöttar att göra detsamma. Jag skulle även önska att media var bättre på att hålla liv i den här frågan, även utan organisationer som Jämställd festival. Då kanske fler arrangörer skulle intressera sig för att låta kvinnor ta plats på sina scener. Men om vi verkligen menar allvar med att nå jämställdhet så måste vi låta det genomsyra allt vi gör, inte bara utnyttja det för att plocka poäng när det är trendigt.