Det har drällt in nya personer på min arbetsplats. En kollega gick en rundtur för att introducera en nykomling och underströk inför mig att den vikarien också kommer från norr. Ser man på! Rötter i Boden. Eftersom ursprung och: ”Jaha vilket år är du född och känner du den och den?” är tacksamma samtalsämnen för att bryta isen, kallpratade vi om det en stund. Guldläge att mötas i gemensamma nämnare.
Intvetja men vi hade kanske kunnat gå längs minnenas allé, surra om Bränna-Karins hästar, Bodensiafyllor vi minns eller att allt var bättre förr, då när Stenbergs pappershandel låg på Drottninggatan. Men det var nåt som inte stämde. Vikarien pratade utpräglad stockholmska. Alltså vi snackar så grov stockholmska att det inte gick att ana en enda karaktäristisk, bred bodensisk vokal under alla Lidingö-iin.
Samtalet dog pang bom.
Huvudstaden är en smältdegel av språk och dialekter. De flesta jag känner här är också inflyttade. På jobbet finns snart sagt vartenda svenskt landskap representerat, blandat med någon enstaka stackars inföding från Knivsöder. Bodensaren är inte ensam om att ha lagt krut på att tvätta bort alla dialektala spår av sina rötter. Jag tappade hakan när en arbetskamrat avslöjade att hon är från Norsjö. Hon talar som att hon aldrig umgåtts utanför Östermalmselitens crème de la crème-kvarter, men är född och uppvuxen i Västerbottens inland. En annan brukar jag reta med att jag hör när hon varit på visit hemma i Karlshamn. Då bryter den blekingska melodin igenom.
Inte ska du tro att det här är isolerat till Stockholm. Nej huvvaligen. Det tonåriga släktingar i Sunderbyn talar är då rakt inget lulemål. Trots att deras föräldrar är födda i tjottahejti längs Torne älv är det som kommer ur barnens munnar nåt neutralt mischmasch till rikssvenska, med inslag av prinsessan Madeleine-iin.
Är det nådastöten för dialekterna, när generation Z anammar utslätningssvamlet?
När jag hör någon, född utanför tullarna, tala utpräglad dialekt, tänker jag att det nog är en bra och rejäl person. Självsäker och trygg. En del skyller språkliga kameleontbeteenden på musikalitet och språköra, men nog finns det andra med samma förmågor som snackar grov skånska eller brett Överkalixmål.
Mina barn är födda i Stockholm men deras närmsta omgivning är ett vackert lapptäcke av allt ifrån dalmasar och chilenare, till afghaner och Pajalabor. Hur det influerar ungarnas språk återstår att se. Rapporten från förskolan om att min son frågar ”vars” spaden är, värmde modershjärtat. Skolbarnet blir emellanåt ifrågasatt för sina mjuka, vackra norrbottniska sje-ljud, formade långt fram i munnen, men jag har lyckats trumma in att det är så de ska uttalas.
Min värsta språkliga huvudvärk på hemmaplan handlar om att tornedalingar faktiskt är helt värdelösa på användandet av den och det. Det är en ständigt pågående brottningsmatch och skräcken är att den defekten ska överföras till barnen.
Man hurvas.
Det pågår en debatt om att ljudböcker måste kunna läsas in på andra dialekter än stockholmska. Överlag tycker jag vi ska odla mångfalden genom att stolt skylta med dialekter och brytningar. De utgör fina minnesmärken över våra ursprung.
På jobbet fortsätter jag och en Pitebo missionera, även om jag får lust att klappa till henne när hon yrar om att fara ”på” stugan.