Anser vi att barn är vilda djur som behöver tämjas?

"Ta, och vinn, alla konflikter". Så löd det uppmärksammade ledordet för skolorna i Kalix kommun. Barn skulle undervisas om sin egen maktlöshet. De skulle lära sig att de inte har något annat val än att foga sig, oavsett behandling. Lära sig att veta hut helt enkelt.

Kalixmodellen har varit den senaste tidens snackis inom skolans värld. Kurirens krönikör Elisabeth Rosenbrand ställer sig skarpt kritisk till arbetssättet.

Kalixmodellen har varit den senaste tidens snackis inom skolans värld. Kurirens krönikör Elisabeth Rosenbrand ställer sig skarpt kritisk till arbetssättet.

Foto: Lotta Nilsson

Krönika2023-09-16 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att använda begrepp som makt när man pratar om barn är ett tecken på att något gått väldigt fel. Barn är maktlösa och beroende av vuxenvärlden. Vi vuxna har redan all makt. Och den som är stark har ett ansvar att också vara snäll. Att istället utnyttja sin makt och använda tvångsmetoder som skrämmer till lydnad är ett oerhört svek som kommer att sätta livslånga spår i de barn som blir utsatta.

Allra värst blir sveket för de barn som redan lever med våld i sin vardag, som bär på trauman eller har en NPF-diagnos. Samma barn som har sämst förutsättningar att följa de regler och krav som ställs. Många med NPF har behov av sensorisk stimuli för att hantera ångest och stress och på så vis kunna koncentrera sig. Barn med NPF kan alltså behöva snurra på stolen för att kunna fokusera bättre i skolan.

Men även barn utan NPF eller tidigare trauman kan ärras djupt av att bli utsatta för de kränkningar och övergrepp som fasthållningar innebär. När Charlotte Sundqvist, skolchef i Kalix kommun, berättar att alla fall av fasthållning resulterat i en “överenskommelse med barnet” så pratar hon ur djup okunskap om naturliga traumaresponser. När vi människor inte kan ta oss ur en skadlig situation är vi programmerade att ge upp. Det är vår kropps försök att skydda oss från skada.

Denna kunskap finns inom vården, där tvångsinsatser såsom bältning är noggrant och grundligt reglerade. Endast specialistläkare får besluta om tvingande åtgärder, och det finns lagstadgade rutiner för både genomförande och eftervård, allt för att minimera effekterna av traumat.

På de aktuella skolorna har liknande metoder tillämpats fast på lågstadiebarn istället för på vuxna, med väktare istället för relevant utbildad personal, samt helt godtyckligt istället för hårt reglerat. I flera fall har detta skett utan att vårdnadshavare ens informerats.

Hur har det kunnat bli så här? Är det vårt fel, vi sjuttiotalister som växte upp utan gränser och därför börjat längta efter hårdare tag och mer auktoritet? Anser vi att barn är vilda djur som behöver tämjas? Tror vi att vi kan skapa ett friskt samhälle med mindre våld och kriminalitet genom att med våld tvinga barn till underkastelse? Tror vi på allvar att traumatiserade barn är en vinst för samhället?