Anna Stenberg: Anna Stenberg:Insikternas reningsbad med sänkt vilopuls

Äntligen öppnade yogastället, efter månader av livesända pass via Zoom. Raskt insåg jag svårigheterna med att göra yoga hemma. Två ungar i publiken skottade i sig kalla makaroner med nävarna och härmade fnittrande mina mantran. Lönlöst. Det var en befrielse att cykla till yogastudion igen. 

En ny lärare ledde passet. När hon presenterade sig berättade hon att hon för flera år sedan fick ont av att jobba vid datorn. Hon sade upp sig, funderade på vad som skulle göra henne lycklig och kom fram till att hon ville jobba med konst och yoga. Så blev det. ”Vilken tur att jag fick värk”, sa hon, och påminde om att en kris kan visa sig leda oss bort från en plats, person eller situation som skaver. 

I en taggigare fas av menscykeln hade jag fått lust att ge henne en fetsmäll. Positiva människor kan ha sådan påverkan, ibland. Men det här var hennes sanning. Inga tomma hejarop. 

Det har varit ett speciellt halvår. Värsta krisen sedan andra världskriget, sägs det. Nu är det ental Tegnell använder när han rapporterar om nya dödsfall. Avmattning eller tillfälligt avbrott? Vi får se, men utan tvekan finns det fördelar med att vi blixtsnabbt fick ställa om våra liv i våras. 

Sedan i mars har jag jobbat hemifrån och kommit att älska det. Efter att ha lämnat barnen kutar jag en runda. Morgonmötet kan tas uppkopplad, på en brygga invid sovande änder. Naturen är mitt livselixir. Jag har gått från att greppa en mugg surkaffe i farten, till att se njutningen i en rejäl frukost. Det är skönt att slippa ett stimmigt kontorslandskap, trots taskig hållning vid köksbordet. Jag får till och med mer jobb gjort här, än på redaktionen, trots att jag tömmer diskmaskinen och förbereder middagen ibland. Ny höstgarderob? Behövs inte. Urtvättade mjukisbrallor är min uniform. Stressen över att hämta barn i tid och synka det med kollektivtrafiken är borta. Ljuvligt. 

De globala utsläppen har minskat lite. Företag tvingas slopa onödiga affärsflighter till Stockholm. Apoteken toksäljer nikotinavvänjningspreparat, när många vill sluta röka. Skilsmässorna ökar i antal. Att vara ute har blivit inne. Utegym och motionsspår kryllar av folk. På förskolorna är ungarna utomhus i ur och skur. Aldrig har pedagogerna sett så få baciller florera i barngrupperna. Tempot har skruvats ner. En bekant hade stora problem att få tag på en baguetteplåt. En effekt av att hemmabagarna blivit fler, när krisen frigjort mer vardagstid. Dessutom tror forskare att vi på andra sidan kan komma att se mer inhemsk produktion och högre status för vårdyrken. 

Alla blev nykära i Sverige efter att ha hemestrat som aldrig förr. Överallt pratas det om hur skönt det var, att stanna på en plats hela semestern. Ingen ångest över andras förevigade solnedgångar på Amalfikusten. Sommaren 2020 satt vi alla i samma båt, på hemmaplan. Instagramskrytet fick, i bästa fall, förläggas till Österlen. 

Slå mig inte på käften. Klart det är ett privilegium att sitta här med antikroppar och rota i vinster med det som är ren kamp för utmattade sjuksköterskor, alla som inte kan jobba hemifrån, den som blivit uppsagd eller slagen sönder och samman i sitt eget hem. Den här tiden har gett mig utrymme för en hållbar livsstil jag ska kämpa för att ha kvar. För andra kan den komma med mer omvälvande vändpunkter. Rent av livsavgörande. Framtiden ger oss facit.