Vaccineringen går för långsamt. Vaccinerna har framställts för fort. Prioriteringen är helt fel. Folk tränger sig i kön. Biverkningarna är för dåligt utredda. Människor dör faktiskt efter att de vaccinerats. Varför får man inte välja märke på sitt Coronavaccin? Restriktionerna är för slappa. Restriktionerna är för hårda. Använd munskydd! Munskydd är svammel! Stäng Systembolaget! Ta genast bort spritförbudet på krogen! Stäng skolorna! Sluta upp med distansundervisningen!
Så där har vi hållit på nu i månader. Ett evigt gnällande. Statsministern blixtinkallar till för många presskonferenser, eller så beskylls han för att vara en ansvarslös fegis. Journalister får skit för att TV-tittarna tycker de ställer idiotiska frågor. 22 forskare gnäller med jämna mellanrum för att de anser Anders Tegnell vara en okunnig sopa. Foliehattarna ojar sig över ”giftet” majoriteten av den ”hjärntvättade” befolkningen nu står i kö för att få insprutat i våra kroppar. Samtidigt som allt det där pågår, ber Leif GW Persson alla ”hela vägen från regeringen ner till alla era springschasar vid våra hälsobyråkratier” dra åt helvete i Expressen, för att han inte fått sitt stick i armen än. Jag orkar inte mer.
Måste jag välja skulle jag hellre umgås dagligen med en muttrande realist, än en ångestfri, svansviftande glitterpinne som tycker allt är toppen. Jämt. Den sorten är svår att uthärda i för stora doser. Det är coolt att ifrågasätta och kritisera, i vuxen ton, när det finns önskan om förändring och förslag till problemlösning. Men det vi nu har skapat är ett monster. Kreti och pleti bombarderar omvärlden med klagosång, i kanon. Dygnet runt. En enda kakafoni, där A inte lyssnar på B:s förfasande över Sveriges coronastrategi, för A har fullt sjå med en utläggning om nya Ica-Stig, medan C skriver tvärsura kommentarer om att isvägen i Luleå väl ändå kostar alldeles för mycket pengar.
Jag kan fortsätta i evigheters evighet, men nu får det väl för fan räcka.
Hoppsan. Nu hade 7-åringen ropat ”pärla i burken!” om hon hörde mig. Hemma på fönsterbrädan står namnmärkta yoghurthinkar sedan i höstas. Varje gång man yttrar ett svärord får man en färgglad plastpärla i sin personliga burk. Syftet är att vuxna ska bli mindre fula i mun. Vårda språket. I synnerhet tornedalingen. Snart är pärlorna slut. Ena burken full. Svordomarna har minskat. Eftersom experimentet fungerar, hotar jag med att även ungarna ska få pärla i burken, när de gnäller. Jag kan tolerera barngnäll sprunget ur trötthet, sjukdom eller hunger, men varje gång önskemål om ett glas mjölk, grundlöst, framförs med slentriangnällig röst dör en kattunge.
Forskning visar att långvarigt gnällande dödar hjärnceller. Även på dem som tvingas lyssna. Jag är allergisk mot tomgnäll och väljer att framföra det via denna gnälliga krönika, för nu är en anafylaktisk kollaps nära förestående.
”Råttet är mågat”, för att använda tidigare hockeyspelaren Per Ledins bevingade ord. Nu sätter vi oss ner i båten, innan den nationella gnällburken fullständigt svämmar över och alla hamnar på hispan.
I kväll börjar Melodifestivalen. Sex helger av sorglös förströelse, lättspydda schlagers och ohämmat chipssvullande. Precis vad vi behöver. En paus. Njut för allt i världen så länge den varar, för gnället om kassa programledare, förskräckliga outfits och att fel låtar gick vidare, är bara timmar bort.