Anna Stenberg: Anna Stenberg: De får en kick av att vädra makt

Det sägs att man måste ge det ett par år, när man byter jobb. Det är omtumlande och tröttande att lära nytt, fasa in sig med kollegor och landa. 

För Lenita Ericson var uppdraget delvis nytt, men partikamraterna och politiken kände hon. Ändå anser hon sig, efter nio månader, ha nått vägs ände och väljer att tacka för sig. Då måste det ha varit tungrott. 

Trots att den demokratiska processen fick ha sin gång, kunde inte alla acceptera och rätta sig efter att medlemmarna valde Ericson till kommunstyrelsens ordförande. Hon talar om maktkamp och elitism. Hur motarbetad hon känt sig inom partitoppen. Ingen tycks känna igen sig. I utkanten av den soppan figurerar dessutom ytterligare personer, som av källor beskrivs som starka Lenitamotståndare. 

Högstadievibbarna är svåra att blunda för. Alla klassiska typer finns representerade. Rektorn, som med inslag av konflikträdsla försökt hålla skolan i schack. Läget har varit svajigt, sedan en kollega i blåsväder flydde hals över huvud efter en turbulent tid. I lärarkollegiet ingår ett gäng som jobbat så länge att de fått guldklocka. De tycker att de sett och hört allt och hemfaller ofta till gamla beprövade metoder. Sen kommer en ny lärare till skolan. Full av idéer och inspirerad att bryta ny mark. Lågaffektivt vill hon närma sig eleverna, i stället för att vara sträng auktoritet. På möten suckar veteranerna om att ”sluta med svamlet” och muttrar ”det där har vi redan prövat”. I rollistan petar vi även in ett par bråkstakar. Längst bak i klassrummet sitter de och tuggar tuggummi, gungar på stolen, viskar och tar varje tillfälle att utstuderat jävlas med den nya läraren. När den nyrekryterade inser att visionerna blir svåra att förverkliga och att utmattningen flåsar henne i nacken, slänger hon in handduken. Slutet på storyn har vi inte än, men varsågod och skriv en dramatisk storsäljare utifrån detta, delvis uppdiktade, synopsis. 

Man kan även dra paralleller till det som förekommer i många organisationer. Vi känner alla till de slipade som vill och kan spela spelet. De får en kick av att vädra makt, ser till att hålla sig nära högt uppsatta och slickar rätt rövar. På väg uppåt stöter den mellanchefstypen ofta på personer som genomskådar och ifrågasätter spelet. Konfrontationer blir hotfulla för de makthungriga, som slåss med näbbar och klor för att vakta sina positioner. Det riskerar att sätta problematiska strukturer. Den ledare som ska bringa ordning i sådan oreda måste vara en teflonmänniska. Jag kan ha fel, men ungefär här förefaller det som att Luleås socialdemokrater befinner sig. Det är dags att kavla upp ärmarna och fundera över om någon behöver ta sin Mats ur skolan, eller åtminstone få en rejäl uppsträckning. 

Arbetsmiljöproblem är svåra att komma tillrätta med, om de hunnit rota sig. Men det finns en till allvarlig sida. Norrbotten är det län där befolkningen minskar mest. Politiskt rackel kan inte vända den skutan. Om unga ska vilja stanna och barnfamiljer flytta hem, krävs ledare med framtidstro, nyfikenhet och stadig styrfart i riktning framåt. Tiden är för dyrbar för att ägnas åt bakåtsträvande revirpinkande, trovärdighetsproblem och intrigerande.

Förresten. Att Lenita Ericson har motarbetats för att hon är kvinna håller jag för uteslutet. Med en sådan inställning hade Norrbotten lika gärna kunna släcka lyset och säga godnatt.