Anna Stenberg: För ett år sedan kunde vi ingenting om social distans

Lågmält, men alarmistiskt, predikade hon om att sjukdom och död kunde komma att spridas över världen. Jag lyssnade med ett halvt öra. Science fiction har aldrig varit min grej. 

40-åringen hade en eländig hosta, som tilltog under middagen. Det skrällande ljudet studsade mot den marmorerade bardisken, där vi avrundade firandet. Mest troligt blev jag smittad av SARS-CoV-2 den kvällen. 

För ett år sen kunde vi ingenting om social distans, karantän, isolering och hemarbete. Ingen, som inte är kirurg, visste hur man hanterar ett munskydd. Tvättade vi ens händerna? Tänk om väninnan, på den indiska restaurangen, hade siat om plexiglas i butiker, stängda nattklubbar, gränsvakter, tältsjukhus, respiratorer, massvaccinering och fler än två miljoner döda. Då hade man ju trott att det snurrat fullständigt för Arlene. Alternativt att hon filade på ett skräckfilmsmanus. 

Under senvåren började situationen sjunka in. Framför mig såg jag hur det, på andra sidan, i Sveriges största arena skulle arrangeras en gala. TV-sänd på prime time. Sarah Dawn Finer sjunger en sorglig ballad. Statsministern och kungen i närbild. Porträtt på bortgångna svenskar som flimrar förbi på storbildsskärm. Vårdpersonal hyllas. Anhöriga som får oss att gråta, med berättelser om att de fick se livslågan slockna hos sina älskade, bakom en glasruta. En tyst minut för alla avlidna. Kanske en insamling. Tacktal till Tegnell och folket, som höll ut och höll i. Höll avstånd. 

Skräckfilmen såg ju ut att vara slut, när höstterminen startade. 

Det är fascinerande hur anpassningsbar människan är. Jag tror inte jag talar över huvudet på någon om jag säger att vi vant oss. Det måste inte betyda att vi älskar det, men de flesta verkar ha accepterat läget.

Många säger att krisen kommit med personliga fördelar. Mer tid ger frihet. Mindre stimulans ger avkoppling. En kollega sa, att hon känner sig pånyttfödd, med en Jack Russell-terrier som enda arbetskamrat. Stressnivån nere på noll. Hon sover bättre och känner sig gladare. 

En del njuter av mjukisbyxor som daglig uniform, att inte behöva tillbringa åtta timmar i stimmiga kontorslandskap och att slippa krysta fram godtagbara ursäkter för att tacka nej till middagar och fester. Distansen till andra är en befrielse. Frånvaron av påtvingade låtsaskramar likaså. 

Andra längtar efter att stå i publikhav med tusentals främmande penisar tryckta mot ändan. Göra sig snygga för allmän beskådan. De suktar efter närgångna samtal i skräniga barer och resor till Manhattan. 

Det vi alla har gemensamt är längtan efter föräldrar, barn och barnbarn. Det säger något om vad som är viktigt på riktigt. 

Hur kan ett år, då allt tvärt stannar, gå så fort? Jag vet inte, men vi ska vara glada att vi inget vet om framtiden. Om nästa naturkatastrof, pandemi, cancerbesked eller terrorattack.

I dag inleder Norrbottens-Kuriren en artikelserie om coronaåret. På tisdag har det gått ett år sen första fallet upptäcktes i Norrbotten. Nu larmar flera regioner om en tredje våg. Vi vet vad vi ska göra. Det är du och jag som sprider smittan. Galan lär få vänta. Det är inte otroligt att vi kommer att uppmärksamma åtminstone en pandemiårsdag till. Vad som kommer sen vet vi inte. Tack och lov.