Socker har aldrig varit min grej. Barndomspolarna var vrålavis på drivor av magasinerat godis. Pappa kom med en låda Flygfrakt efter varje tjänsteresa. Hyllan med Nickel, Rollo och Foxkola fylldes på. Med undantag från paniktrötta amningsnätter, då jag förvarade gottpåsar under kudden för att överleva, har ointresset bestått. Hemmet rymmer så mycket karra, att jag kan bedriva kioskverksamhet.
Plötsligt sinade lagren. Efter brottsplatsundersökningen blev en annan vuxen i hushållet på sannolika skäl misstänkt. Omsorgsfullt utvalda gömställen upprättades. Jag blev som en missbrukare som försöker dölja ett beroende, med den avgörande skillnaden att missbruket inte är mitt. I troslådan, bakom nattduksbordet, under julkartongen. Överallt, hemliga högar av tablettaskar, kolasnören, chipsrester och chokladkakor. Klockrena potentiella mut-ess i rockärmen. Jag unnar mig en rad apelsinkrokant ibland, innan lampan släcks för kvällen.
Det finns ett aber; barnen har känt till gömställena. Jag trodde vi var på samma lag, med tjuven som gemensam fiende, men blev grundlurad. Blåst.
Senaste tiden har ungarna tullat på förråden. En dag togs de på bar gärning när de för kung och fosterland skottade i sig Ahlgrens bilar under täcket. I början sa jag med kuratorsröst att de behöver fråga först. Nästa gång, att vi äter godis på lördagar, inte en vanlig fultisdag, innan middag. Femte gången fick de skäll, för att tjuvar tar saker olovandes. Tionde gången, efter otaliga tomma löften om att det inte skulle upprepas, lade jag mig på köksgolvet och grät: ”Uääääää, ni skiter i mig. Vet ni hur det känns att bli bestulen i sitt eget hem”, tjöt jag. Hur förklarar man vad respekt betyder, för små människor med mjölktänderna kvar? Stora hämtade papper och torkade martyrsnoret på sin offerkofta till mor.
Efter den känslomässiga härdsmältan hade man kunnat tro de fått sig en läxa. Tjena. I veckan var det showtime under en stund av föräldrafritt spelrum. Det underlättar för kommissarien, att Lilla, kronvittnet, inte lärt sig ljuga än.
– Vad har du ätit för godis idag?
– En blå påse. I byrån. Sen klättrade Stora på fåtöljen och tog ner burken från vägghyllan. Där fanns choklad. Vi hittade en skelettklubba. Gammal, så den slängde vi.
Solklara erkännanden.
I vredesmod gjordes en hetsig räd genom gömställena. Varenda kvarvarande karamell vräktes ner i en kasse, som pulades in högst upp, längst in, i linneskåpet. Sen kom det. Hotet. Domen. Att stöldgodset de vräkt i sig minsann är att likställa med att årets påskgodiskvot är förbrukad. Hämndlysten fantiserade jag om att fylla påskägg med fula teckningar, russin och brysselkål. Väninnorna bad mig tagga ner, efter dramatiska meddelanden om att barna bergis kommer att bli kriminella, eftersom min uppfostran är ett haveri.
Sen kom skammen. Vem är den vuxna i rummet här? Barnpsykologer är överens om att bestraffningar är förlegade. Skamvrår är utbytta mot lågaffektiva bomullsvantar. Klart ungarna ska ha påskägg. Punchpraliner till Lilla. Sura remmar till Stora. Årets höjdpunkt, påskresan hem till vårvinterparadiset, dränktes av tredje coronavågen. Vad annat ska man göra än att tröstäta apelsinkrokantsrester? Fort, innan linneskåpet brakar åt helvete, när nån klätterapa med sockersug kläcker idén om att använda hyllplanen som stege. Jag ger det till annandag påsk.