Jag har länge och ofta hävdat att man kan dela in världen i två typer av människor.
Inte minst i mina krönikor. I dem har jag säkert påstått det fyra-fem gånger med jämna mellanrum.
Dessa fiktiva personer har tilldelats två diametralt olika åsikter eller karaktärsdrag. Men vad som skiljt dem åt mellan texterna har alltid varierat.
Och låt oss vara ärliga för en stund. Det känns inte särskilt troligt att det endast finns två olika typer av personer som besitter en mix av alla dessa egenskaper jag rapat upp genom åren. Då är det mycket rimligare att räkna ut och anta, med hjälp av mina förskolematematiska kunskaper, att det borde finnas åtta-tio personlighetsvarianter att tillgå.
Men vet ni vad? Skrynkla ihop alla mina tidigare påståenden om ditten och datten och släng dem i din mentala pappersåtervinning. För nu kommer sanningen.
Under mina dryga 31 år av fritidsforskning har jag, tro det eller ej, identifierat ett par vitt skilda karaktärsdrag hos individer världen över. Från Kiruna i norr till Kallax i söder.
Två kraftigt kännetecknande attribut som drar ett meterdjupt streck i sanden och skiljer mig från dig.
Två distinkta egenskaper som är så utmärkande att de i det närmaste kan klassas som livsåskådningar.
Man skulle till och med kunna hävda att personer som står på olika sidor i den här filosofiska frågan inte borde släppas in i samma rum på grund av den galopperande risken för handgemäng.
Min stora övertygelse i livet är att allting löser sig till slut. På ett eller annat sätt – i nästan alla situationer.
Detta sätt att se på tillvaron har lett mig till stora triumfer, både privat och i yrkeslivet, ofta i form av sena chipskvällar i soffan när jag egentligen ”borde betala elfakturan” som förföll förra veckan eller ”måste börja förbereda hasselbackspotatisen” eftersom jag tydligen utlovat mat till 120 middagsgäster i morgon.
Med min hälsosamma inställning blir livet alltid en fest.
Du har precis vaknat efter en rejäl sovmorgon och blandat förmiddagens första karaff O’boy. Planet till Las Palmas lyfter om 20 minuter. Äsch, det löser sig.
Du har spenderat 5 000 kronor på pizza, fulöl och Jack Vegas-maskiner under samma kväll trots att du vet att medlemsavgiften till den lokala ångloksföreningen släpar efter. Äsch, det löser sig.
Klockan är 03:30 och din krönika ska vara inlämnad innan natten blir till dag. Äsch, det löser sig.
Min uppfattning i frågan gör att en svagbegåvad belackare skulle kunna hävda att jag är lat, privilegierad och förlitar mig på att andra människor ska lösa min skit. Och visst, det må vara sant. Men jag är i alla fall totalt oförmögen att passa tider också.
Den här attityden har tagit mig på oanade äventyr. Det har också gett mig oceaner av tid att tillbringa i soffan framför smärtsamt usla Netflix-serier och besparat mig månader av planeringsångest inför middagar och kalas som faktiskt kan styras upp med både bakbundna armar och ben samt iförd ögonbindel och öronproppar.
När allt kommer till kritan så löser det sig. Det sämsta du kan göra är att planera. Lita på mig.
Snubbar som läst en termin på ekonomiprogrammet vid valfritt mellansvenskt universitet ÄLSKAR att upplysa hela sin omgivning om att det här beteendet heter prokrastinering.
Jag väljer att kalla det för planerad oplanering.