Ingen mår bra av att blicka tillbaka. Att lära sig av historien är plågsamt, eftersom man påminns om hur dåligt man faktiskt har det. När nazister hade attackerat demonstranter med barnvagnar i Stockholm skrev Galagos redaktör Johannes Klenell på Facebook att ”Nu är allt som på 90-talet fast sämre”.
Om man ser till de uppenbara likheterna – som att vi också har lågkonjunktur och normaliserat rasism till punkten att det funkar som pausunderhållning under Guldbaggegalan – är det svårt att inte hålla med. Men jag skulle nog snarare säga att 90-talet vägrar ta slut. Åtminstone känns det så varje gång jag slår på TV:n eller öppnar en tidning.
Före detta ”Hassan” och Strix-fejs dominerar landets största underhållnings och kulturproduktioner, en gammal ”fittstim”-profil bygger en programidé på frågan om feminismen gått för långt och Killinggängets Henrik Shyffert och Johan Rheborg ”djupdyker” i fotografiets konst på SVT:s bästa sändningstid. Den ”ironiska generationen” tar numera sig själva på enormt stort allvar. Till och med DN:s skarpaste populärkulturskribent Fredrik Strage bygger numera 40% av sina krönikor på referenser till ”tidningen Pop” eller ”Nilecity”.
Jag trodde att vi gått vidare. Vi har internet, vi har all musik och alla filmer ett par klick bort. 4-ever. Hur kan 90-talets nihilism fortfarande spöka i den svenska populärkulturen?
Medieeliten som byggde sina karriärer på 90-talet börjar idag närma sig medelåldern. Därför behöver de de yngre generationerna för att behålla sin livskraft. Ungefär som vampyrer tömmer de unga mänskliga varelser på liv för att underhålla sin egen eviga existens. Mina 80-talistkollegor i journalistbranschen har följdriktigt fastnat i antingen prekariatet (otrygga anställningar utan framtidsutsikter) eller åsiktsproletariatet (”kan du skriva 4.000 arga tecken om Beyoncés röv på en timme? Du får 1.000 kronor på faktura”)?
PR–personer som spenderade 90-talet med att snorta kokain på Stureplan gör samtidigt framgångsrik podcastkarriär genom att snacka om psykofarmaka med sina gamla polare.
Generationen som föddes på 90-talet verkar för stunden ha dragit ett ännu kortare strå än 80-talisterna. Nedkokade till varumärken tvingas de tävla på en arena av talangjakter, bloggar och instagramkonton om vem som är mest vältränad, stylad och äter mest urban lunch. De coachas av IT-entreprenörer och hetsas av klickängsliga redaktörer i en oändlig turnering med endast sina kroppar som insats. Ett mer bokstavligt ”Hunger games”, om man så vill.
Vad effekterna av det eviga 90-talet blir på nästa generation, 00-talisterna, är fortfarande svårt att utröna. Nellie, som är en Sveriges yngsta bloggerskor med enorma läsarsiffror kan ge ett smakprov på vad som väntar. Utöver dagar i stallet, shopping, gymmande och modeplåtningar får läsaren följa med när Nellie fyller år. På sin Youtubekanal (som produceras av Amanda Schulmans bolag) reflekterar Nellie över sin 13:årsdag. Hon pratar om sitt utseende och är glad att ha blivit av med sitt ”babyface”.
”Jag känner mig som en ny människa”, säger hon och stirrar in i kameran med uttryckslösa ögon.
97, 97, var har du tagit vägen nu?