Det var som om högre makter ville den nya staden illa; Fyra förödande stadsbränder; Mödosamma tider av missväxt och svält; Kosacker som mördade stadens kvinnor och barn, pojkar som skickades till slakt i Poltava, sjömän som slukades av nyckfulla oväder och vatten. I perioder var änkorna fler än de arbetsföra männen. Många lulebor har offrats på stadsprivilegiets altare.
I dag kallar vi Luleå för stålstad, kommunikationsnav eller något annat profilskapande. Över tid kommer Luleå alltid att vara sjöstad. Lulebornas skicklighet att bygga fartyg och segla har i århundraden varit stadens signum. Skeppsfarten gav dessutom de tidiga stadsborna bra koll på omvärlden. Sjömännen kom hem med varor, trender och nyheter.
Dåtidens invånare visste nog att Lissabon utplånats av en jordbävning och att New Amsterdam bytt namn till New York. På kajen i norra hamn gnolades det på Lasse Lucidors och Carl Michael Bellmans underfundiga visor. I hemmen spelade luleborna kort och brädspel som köpts i Stralsund. Från hus till hus spreds nyheten att en Anckarström skjutit Gustaf III på Operan.
De första åren slapp luleborna betala skatt, men till klen tröst. Statens struliga politik ställde till det för birkarlar, bönder och borgare. Folk led i armod av allehanda saltade tvångsåtgärder, från korkade sjöfartsrestriktioner och strafftullar till ruinerande skatter på boskap och nästan allt som tillverkades, även sådant som tillagades i hushållet.
Men plötsligt vände det, förlig vind svepte in i sjöstaden. Skeppsbyggande blev big business som gav jobb och inkomster. Briggar, snauskepp och fregatter från Oscarsvarv, Pontusudden och Josefinevarv gick på Cardiff, Genua, Sydney. Men boomen och optimismen syntes inte i stadsbilden, skön för ögat var den knappast. Norrbottens-Kuriren skrev om en förfallen, ful stad utan grönska.
Det stora lyftet kom ironiskt nog med den stora stadsbranden. I samma veva fick malmexporten sitt genombrott. Luleå begåvades med ny stadsplan, bostadshus i sten, namn på gatorna, muddrad farled, elektricitet, folkbibliotek, läroverk, bank, lasarett, järnväg, vinkällare, hotell. Efter tre sekler började staden Luleå äntligen likna en stad.
Nu lägger Luleå ännu ett århundrade under sig. Men 400 år är som en loska i Luleälven. Världens äldsta städer har 10 000 år på nacken. När Birka grundades var Luleå knappt en vit fläck på kartan. Luleå är, ursäkta mina ord, fortfarande bara barnet.
Ett jubileumsår är det likafullt! Ett tillfälle att fundera på vad vår tid uträttat som går till historien. Måhända blir fossilfri ståltillverkning en minnesvärd markör. Men framför allt lär Luleå tekniska universitet få en given plats när framtidens krönikörer tecknar våra epokgörande insatser. LTU:s värde för Luleås utveckling kan inte överskattas, lika lite som sjöfartens.
Som bekant följs minnet av glömska. Tidens tand mal ner det förlupna till en kollektiv amnesi. Dagens löpsedelsfeta rubriker förminskas till värdelöst vetande för morgondagens lulebor. Upphaussade nyheter om kommunpolitiskt käbbel, byggstrider, sportresultat och skandaler kryper efterhand in i förgätenhetens skugga och tynar bort.
Varför skulle ett maskrosbarn med de eländiga uppväxtåren bakom sig, bry sig om sådana struntsaker när hon sent omsider når en aktningsvärd ålder och får de grå tinningarnas charm?