Reaktionerna på regeringens beslut om Gállok/Kallak var givna på förhand. Oavsett innehåll skulle beslutet mötas av ovationer och burop. Men ett beslut var nödvändigt. Ur regeringens perspektiv var sannolikt ett positivt besked av särskild betydelse. Ett nej hade varit ytterst svårt att försvara med tanke på Sveriges uttalade ambitioner att bli världens första fossilfria land.
I debatten påminns vi ofta om att gruvor är vitala för klimatomställningen, självförsörjningen av mineraler och vår position som Europas ledande järnmalmsproducent. Dessutom har de senaste årens kräftgång i gruvtillstånd inneburit, att Sverige hamnat i fritt fall bland världens attraktiva gruvländer – från en topposition i gruvornas Premier League till plats 36 i gärdsgårdsserien. Regeringens ja var alltså en lågoddsare.
Även samerna hade på känn att det skulle bli ett ja. Sametingets ordförande vädrade tidigt sin oro. På Sametingets hemsida skrev Håkan Jonsson att ett ja till Kallak vore ett politiskt och medialt självmål av regeringen. I fonden för samernas motstånd finns också ilska och kulturell sorg – att staten inte reder ut sin koloniala skuld till det samiska samhället. Nu står hoppet till ett nej i Mark- och miljödomstolen, säger SSR:s ordförande Matti Blind Berg i Kuriren.
Men ett regerings-ja blev det. Ett ja med många förbehåll. En gissning är att de tolv villkor som regeringen radade upp för bearbetningstillståndet, var nödvändiga för att synliggöra att man tagit hänsyn till både särintressen och olika riksintressen. Genom att ta skydd bakom de många villkoren kunde regeringen enklare ge ett positivt besked till exploatören Beowulf Mining.
De senaste årens kritik mot de utdragna tillståndsprocesserna lär också ha drivit på regeringens beslut. Beowulf är bara en i raden som väntat på besked med söndertummad kölapp. För mig som novis i sammanhanget tycks hela tillståndsapparaten vara ett sammelsurium av bestämmelser och tolkningar. Därtill verkar inblandade myndigheter både överklaga varandras beslut och jobba onödigt långsamt. Regeringens ställningstagande för Kallak kan vara en markering, att näringsministern tänker speeda upp tillståndsprocesserna.
Inte för att måla fan på väggen, men risken finns att det blir tvärtom. Villkorandet kan komma att bli vägledande i många tillståndsprocesser för gruvbrytning, vindkraft, skogsavverkning och andra frågor som är i konflikt med miljön, samerna och andra intressen. I värsta fall har regeringen rullat ut mattan för ett ännu besvärligare regelverk.
Jo jag spekulerar, men det är lätt att föreställa sig att myndigheterna nu börjar stapla allehanda villkor på varandra för att visa att de minsann tagit alla tänkbara hänsyn till alla tänkbara intressen. Ju fler påbud som myndigheterna villkorar, desto längre tid kommer det att ta att hantera dem affärsmässigt och juridiskt. Ja-villkoren för Beowulf kan alltså vara fröet till längre tillståndsprocesser. Bevare oss för det.
Tvisten om Kallak är en brysk illustration till den djupa konflikten mellan natur, kultur, miljö och välfärdssamhällets behov av råvaror för tillväxt och klimatomställning. Samtidigt som vi tycks vara överens om hela världens behov av järn och omställningsmetaller, är vi djupt oense om var vi ska gräva upp dem – gärna i Sverige, men bara om ingen har några invändningar.
Hur vi ska lyckas knäcka den nöten begriper jag inte.