Den senaste tidens utveckling i Ukraina och i Europa innehåller viktiga lärdomar för Sveriges försvarsmakt och landets politiker. Vi ser att den spådom som gjordes i försvarsbeslutet år 2000 om att det kommer att ta 40-50 år innan Rysslands förmåga att vara en världsmakt motsvarande Sovjetunionen har kommit på skam. Ryssland är nu en stormakt som inte kommer att låta sig stillatigande domineras eller mariginaliseras.
Det verkar som om Ukrainas förhoppningar om militärt stöd från EU och Nato inte kommer att infrias då varken EU eller USA har tillräckligt stora intressen i landet för att vara berett att gå i krig. Det framstår också som allt mer klart att inte heller Sverige kommer att kunna räkna med någon militär hjälp från Nato vid ett angrepp mot vårt land oavsett den solidaritetsförklaring som vår regering lämnat eftersom bara medlemmar i Atlantpakten omfattas av alliansens åtaganden.
Vi ser också hur Ukraina som förlitat sig på kontraktsanställda soldater och ett insatsförsvar, tvingats tänka om. Landet har nu infört värnplikt igen då man insett att det lilla insatsförsvaret inte kan vara överallt samtidigt och att man inte själv bestämmer var trupperna behövs, det gör motståndaren.
I Sverige har vi nu uppenbarligen kommit till insikt om att de senaste 15 årens nedläggning av vår försvarsförmåga varit felaktig och till och med företrädare för den politiska och militära ledningen vågar nu säga detta öppet då det ju helt plötsligt är opportunt att tala om att försvara hemlandet. Man planerar inköp av materiel och samarbete med Finland vilket ju givetvis är gott och väl men ingen har hittills vågat nämna elefanten i rummet- att vi inte har några utbildade soldater kvar. Personalförsörjningen fungerar inte i vårt nya försvar och oavsett hur många nya flygplan och fartyg vi köper måste vi också ha soldater och sjömän som kan bemanna de nya vapensystemen och framförallt skapa uthållighet i landets försvar så att alla angripare måste tänka sig noga för innan de angriper oss. Det duger inte med ett underbemannat insatsförsvar som slås ut på någon dag för att skapa en trovärdig avskräckning. Alla unga män och kvinnor i landet måste utbildas för att kunna göra en insats om vi skulle bli angripna. För att vi skall kunna vara förtroendeingivande i våra egna och omvärldens ögon måste vi snarast införa värnplikten igen. Gör vi det inte kommer vi att bli sittande med ett underbemannat yrkesförsvar som inte fungerar och som inte är trovärdigt varken i eller utanför landet. Vill vi vara avskräckande och fredsbevarande kan vi inte förlita oss på ett litet antal värvade soldater. Vi måste i stället kunna visa att hela folket är utbildat, berett och viligt att försvara landet. Allt annat är en signal om motsatsen.