Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På 1960-talet beslutades att öppna pensionsfonder (AP-fonder) för att klara av svängningar mellan pensionsavgifter och pensioner och bidra med avkastning till pensionssystemet på längre sikt. Vi som har jobbat sedan starten av AP-fonderna har betalat in till våra pensioner som jag betecknar som en sparad lön för min framtid och kallas pension. Dessa pengar har sparats i form av AP-fonder med vår regering som "godman" som därmed förfogat över fonderna. Regeringen har under de senaste 30 åren plundrat AP-fonderna på miljarder kronor med ett leende på läpparna. Och vi som betalat in har suttit som statister och knutit näven i byxfickan. 1986 konfiskerade regeringen 17 miljader, den så kallade väskryckar-skatten. När det handlade om kostnader som regeringen inte hade medel till fanns ju alltid fonderna att låna ur, som till exempel arbetslöshetsstatistiken som medförde enorma kostnader för AP-fonderna. Under 1999-2001 förde Göran Persson över 250 miljarder till Riksgäldskontoret från fonderna. Avtappningen fortsatte med 96 miljarder 2005 trots att Riksförsäkringsverket varnade för nedskärningar av pensionerna även vid en mindre ekonomisk nedgång. Vissa återbetalningar har genomförts. Men vad har vi pensionärer fått av dessa? Och slakten fortsätter med urholkningen av våra pensioner som exempelvis för 2010. Mer i plånboken skriver Krister Hammarbergh (M) från Luleå i Kuriren och visar den positiva ekonomiska förändringen för förvärvsarbetande personer, men inte ett ord om pensionärerna. Nä, det tro fan. Till och med Hammarbergh har kommit underfund med att man kan säkert roffa åt sig från AP-fonderna som alla andra gör. Om moderaterna har börjat fiska efter röster så är det garanterat fel sorters agn. Det verkar som om våra politiker inte har fattat vilken avgörande grupp två miljoner pensionärer är.
