Projekt, kulturprojekt. En tillfällig utfyllnad av det vi egentligen inte ska ha, men som låter oss verka kreativt, handlingskraftigt, initiativrikt, kort sagt närvarande, skapande, engagerade.
Projekt kommer och går. Deras avtryck är så tunna att vi snabbt glömmer deras ambitösa (uppblåsta) närvaro som något som inte har varit aktuellt ens i våra tankar.
Med kluriga projekt tror vi oss rädda kulturen, kommuner och alla dessa små byar som efter avslutad projekttid åter sjunker ner i sin utplånade törnrosasömn.
Efter avslutat projekt känner sig alla som varit delaktiga mycket nöjda. Vi gjorde det, en projektledare som hade ett jobb under två år, som fick resa och tala om projektet inför andra som befann sig i startgroparnra för nya projekt och under denna dag bjöds det på fika, lunch och avslutningsvis mera fika. Alla lämnade mötet med hoppfull blick. Två års sysselsättning för projektledaren och assistenten, två års tid av producerande av viktiga dokument som visar projektledarens kreativitet och intelligens. Två års tid och flera miljoner från EU, länsstyrelsen, landstinget, kommunerna.
Två års tid och blåa dunster, för dem det handlade om, som efter avslutat projektid kryper fram ur spillrorna av projektet och som än en gång berövats sina illusioner. Två års projekttid för de värnlösa, dem svaga, de utförsäkrade, de som sedan länge lever utan hopp, som i sina ögon bär det enda närvarande, döden.
Alla projektledare med sina alldeles egna titlar. En kort egen tids överlevnad. Några allmosor till dem som tror. Men varaktigheten, utvecklingen, hoppet för framtiden? Fortsättningen efter dessa begränsade två år? Är allt endast en luftbubbla?
Våra liv fylls av illusioner för vi vet och kan inte bättre, för att vi berövats vår egen kreativitet, vårt tänkande det som prisas som fritt och inget får längre vara fritt för i dag föds du till slav och resten av ditt liv ska du leva som slav. Ur detta krävs du dessutom på tacksamhet. Projektledaren, den som står en liten aning över slaven men själv är förslavad, ska hålla dig och mig vid liv, men bara precis så att du och jag kan ge våra kroppar och våra själar till dem som använder sig av oss för att öka sin rikedom utan att vara medvetna om att denna rikedom kommer att tas ifrån dem vid döden. Och så är vi alla lurade, bedragna och i slutändan så ensamma och så fattiga att vi alla förvandlas till blinda.
Och för att vi inte vet bättre ropar vi på nya projekt med illusionen om nya utvecklingsmöjligheter och inga finns. Så stryps vi långsamt men säkert för att i bästa fall helt hålögda och minnesbefriade hamna i ett ädreboende som inte längre är ett boende utan bara en förvaringsplats.