Klarsynt om destruktivt
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
fungerande arbetsplatser kan se ut. Det är modigt gjort. Ansvariga brukar inte våga framträda utan reaktionerna
kommer som nålstick bakom ryggen av lika fega medhjälpare.Sällan granskar medierna på djupet vad som kan ha pågått och stegrats i många år. Ett vanligt resultat är i stället att de som slagit larm om missförhållanden misstänkliggörs, förlöjligas och stöts ut. Makthavarna ges tolkningsföreträde. De flesta med insyn förhåller sig passiva eller deltar rentav aktivt i förtal och
trakasserier.Jag vill utifrån egen erfarenhet med ett par anonymiserade och därför något omgjorda exempel belysa hur destruktiva arbetsplatser kan se ut. Ett är delvis skildrat i facklitteratur:Skrämdes till tystnad
I det första handlade det om ett sjukhus med utbildning av AT-läkare. Ansvarig
chef för en del av verksamheten var inte bara dömd för rattonykterhet utan hade därefter fortsatt blandmissbruk. Chefen kunde infinna sig på arbetet i ett tillstånd där han knappt kunde stå på benen. Personal skälldes ut och hotades i patienters närvaro och skrämdes till tystnad. Under bakjour med övergripande och slutgiltigt patientansvar underlät han att svara eller var drogpåverkad. Åt sig själv eller via släkt och bekanta skrev vederbörande ut narkotikaliknande
preparat i stor mängd och användes i kombination med alkohol.När bubblan slutligen sprack gjordes anmälande läkare till syndabock och vederbörande missbrukare blev i stället befordrad till högre chefsnivå.Kostade miljoner för landstinget
Exempel två handlade om en ledande politiker inom sjukvården med alkoholmissbruk. Det ledde till att likasinnade rekryterades. Från toppen och nedåt sågs mellan fingrarna med superi på
arbetstid. Dryckesbröder fick också hållhakar på varandra. Det ledde till ekonomiska oegentligheter som kunde pågå lång tid för att skyldiga kände till annat komprometterande hos överordnade.
Efterdyningarna av dessa affärer har
orsakat förluster för detta landsting för åtskilliga miljoner i etapper. Härvorna har haft sådan politisk sprängkraft att intresset att gå till grunden varit
minimalt.Alternativa Nobelprisvinnaren Amy Goodman skriver på DN Debatt 7 december om mediernas utarmning. Hon säger att vi behöver journalister som ställer makthavare till svars, inte skyddar
dessa. Hon lyfter också i artikeln fram kolleger som bokstavligen offrat sina liv för det fria ordet.Hoppas hon blir lysande undantag
I Sverige kan avslöjare ("whistle-blowers") få hela sitt fortsatta liv förstört som repressalier för sin frispråkighet medan initierade arbetskamrater passivt ser på eller rent av medverkar. Var finns journalistkåren i dessa fall? Jag hoppas innerligt att Maria inte har skrivit sin artikel förgäves utan blir ett lysande undantag i sitt civilkurage
liksom Sara Wägnert.
Karl-Yngve Åkerström, Strängnäs