Härförleden gick den förre ministern Leif Pagrotsky ut i media och förklarade att han ansåg att vi satsar för mycket pengar på försvarsmakten och framförallt att man i Sverige målar upp en orealistisk bild av både Rysslands kapacitet och ambitioner att vara en stormakt i Europa.
Pagrotsky ansåg att Ryssland har för mycket att hålla reda på i Kaukasus och vid gränsen mot Kina för att vara ett hot mot sina grannar i Europa. Pagrotsky framför tankar på att bara en fjärdedel av den forna sovjetarmén finns kvar och att den dessutom inte skulle finnas i Sveriges närhet och att detta skulle vara en orsak för Sverige att satsa mindre på försvaret då det inte skulle finnas några realistiska hot mot Sverige. Han säger också i artikeln daterad 140121, att den internationella kapprustningen är borta och att läget i vår omvärld är lugnare än någonsin.
Första veckan i mars 2013 beordrar Ukrainas provisoriska regering mobilisering av landets reservister i syfte att möta de ryska militära framstötarna på Krim- halvön från de därstädes baser som Ryssland disponerar för sin Svartahavsflotta. Ukrainas flotta har till stor del tagits över och ryska trupper besätter ukrainska militäranläggningar. Ryssland visar sin militära styrka och förmåga att samtidigt agera i flera riktningar genom att genomföra med aktionerna på Krim samtidiga militärövningar vid sin västra gräns. USA varnar Ryssland för ”mycket allvarliga konsekvenser” om landet inte avbryter sina aktioner på Krim.
Frågan är om Pagrotsky är naiv eller okunnig i sin syn på det europeiska säkerhetsläget eller om han bara är en representant för den svenska politikerelit från båda de politiska blocken som under snart två decennier med oklara motiv utmålat vår omvärld som den lugnaste och säkraste av världar och drivit linjen att Sverige inte behöver något försvar då det inte skulle finnas några hot mot vårt land.
Händelserna i Ukraina under första delen av 2014 visar att oavsett vad våra folkvalda haft för information och oavsett vad de haft för grund för sina säkerhetspolitiska ställningstaganden, har de haft fel och det är nu hög tid att inleda arbetet med att rätta till alla de misstag som begåtts sedan slutet av 1990- talet. Det gäller nu för våra politiker att göra det svåraste, men också största en folkföreträdare kan göra- att erkänna att man haft fel och att man i detta fall drivit landet till ett säkerhetspolitiskt läge där vi inte kan göra något för att själva trygga våra gränser och där det Nato som vissa hoppats så mycket på, klart sagt ifrån att vi inte kan förvänta oss hjälp från dem om vi inte är medlemmar.
Detta gäller givetvis också de delar av officerskåren som trots att de är yrkesmän och -kvinnor inte med ett ord ifrågasatt de beslut som lett till att vi står i ett läge där krig hota i Europa och där Sverige inte har någon möjlighet att göra någonting till sitt eget försvar. Om Sveriges ledning vill vinna förtroende och respekt måste dess företrädare lägga den politiska retoriken och tänkandet på den egna karriären åt sidan, inse allvaret i den situation man försatt landet i och snarast göra något åt saken.