I VAD SOM tycks vara Khadaffidiktaturens sista skälvande ögonblick framkommer i media uppgifter som visar att de som utgår från att Natos hjälp till de libyska rebellerna uteslutande har medmänskliga och godhjärtade motiv uppenbarligen har fel.
Det har nämligen visat sig att västerländska oljebolag redan innan Khadaffi gripits eller dödats finns på plats i Libyen för att kassera in oljekoncessioner som tack för hjälpen med att avpollettera diktatorn.
Det har också visat sig att västerländska säkerhetstjänster under att antal år nära samarbetat med den nuvarande fienden i en tid där konjunkturerna var annorlunda än i dag och där man drog nytta av Libyen som en resurs i kampen mot andra fiender.
Vad delar av den svenska opinionen och framförallt våra makthavare borde lära sig är att det inte går att lita på allianser. Den som i dag är din vän kan lika gärna sälja ut dig imorgon om ett mer lukrativt partnerskap erbjuder sig.
Det går alltså inte att bygga Sveriges försvar på förhoppningen om utländsk hjälp. Sverige måste självt kunna hävda sin fred och frihet för även om vi skulle få hjälp är denna alltid förknippad med ett pris som vi kanske inte är villiga att betala.
I Libyens fall syns priset vara oljekoncessioner och frågan är vad Sverige skulle få betala för utländsk hjälp mot ett angrepp eller rent av om någon skulle finna det mödan värt att hjälpa oss annat än med vackra ord och resolutioner.
Alla förespråkare av det svenska försvarets numera nästan totala satsning på internationella uppdrag framför förmåga att försvara det egna landet bör också fråga sig om vi kommer att få vara med och dela på godbitarna efter Khadaffiregimens fall eller om det är så att vi bidrar med trupp och tror oss vara förkämpar för rätt och frihet men att det i själva verket visar sig att vi bara varit nyttiga idioter i stormakternas spel.