SOM TIDIGARE Haparandabo blir jag mycket bestört när jag tar del av medias rapportering kring vad som sker i min barndomsstad. Det fanns en gång en liten, men livaktig, stad på gränsen till Finland. Den staden hade en egen identitet. Haparanda var namnet, stolt skrivet både i människors hjärtan och i historieböckerna.
Vad är det som nu händer med staden vid gränsen? Det verkar som om kommunstyrelsen gör allt för att utplåna den och avidentifiera stadens själ och ursprungliga namn. Till detta kommer många saker jag läst sedan jag återvände till Norrbotten efter 42 år i exil. Det första som slog mig var att man bara talar om Haparanda Tornio, inte om en egen stad med anor.
Jag såg också att någon hade föreslagit att camping, eller möjligtvis en uppställning för husbilar och husvagnar, skulle tillåtas på strandplanen. Där fanns det en campingplats en gång i tiden men Haparandas styrande ansåg inte att det var någon bra idé och verksamheten försvann.
Nu ser vi att man också säljer ut Seskarö camping. Är kommunens politiker och tjänstemän allergiska mot camping? Vad det än handlar om så är det ett slöseri med resurser.
Lika mycket slöseri med skattebetalarnas pengar är det att köpa ut Haparandas HR-chef för dryga miljonen. Var tar man de pengarna ifrån? Sedan måste man också anställa en ny HR-chef och betala denne en lön. Då betalar man ju dubbel lön helt plötsligt.
Var är det sunda ekonomiska tänkandet i kommunen? Medborgarna måste agera och reagera innan allt går fel. Det är inte bra att allt fokus riktas på gränsen och på Torneå och vad som kan ske där.
Haparanda kommun är mer än gränsen. Och framför allt är Haparanda en egen stad, fortfarande.