I Sverige förväntas vi ha en demokratiskt styrd vård. Den sjuke förväntas inte själv klara att avgöra vilken vård han/hon behöver, och vi alla förväntas solidariskt betala för den vård som "fattiga och sjuka" behöver oavsett om de har råd eller ej. När behandlingsmöjligheter blir dyrare och befolkningsgrupper vill ha mer och mer, så blir det förstås svårt att få ekonomin att gå ihop och landstinget måste hushålla med sina resurser. Det är svårt eftersom det kanske inte bara handlar om att "ta från de rika och ge till de fattiga", utan mer "ta från de högljudda och ge till de tysta". Det är ett svårt politiskt arbete som ändå måste ske.
Nu går landstinget in i budgetarbetet för nästa år 2013, och ekonomin är ansträngd. Det måste sparas. Eftersom många högavlönade entreprenörer inom gruvnäringen - och många stafettläkare - bara arbetar tillfälligt här uppe, så beskattas deras inkomster "söderut", och trots goda konjunkturer, så verkar skatteunderlaget minska och bofasta befolkningen bli äldre med allt större vårdbehov och med det stigande kostnader.
En svårt sjuk och tyst grupp patienter är de psykiskt sjuka, som får sin vård via "Division Psykiatri" som sviktar. Det finns inga fast anställa psykiatriker i inlandet och vid Sunderbyn är situationen minst sagt ansträngd. För att hjälpligt få vården och utbildningen/handledningen av underläkare att fungera så tvingas man anställa vikarier, vilket förstås fördyrar verksamheten. I stället för att skjuta till pengar till denna "svaga" verksamhet, åläggs psykiatrin ett stort sparbeting till nästa år.
En stor del av det viktiga förebyggande arbetet och av arbetet med de psykiskt sjuka bedrivs också via primärvården, som sätts på hårda prov. Arbetsmiljön sviktar och rekryteringen av distriktsläkare går dåligt. De sista tio åren har läget inte förbättrats trots allt fler läkare i Sverige. Norrbotten har misslyckats i att rekrytera distriktsläkare, vilket också går ut över de psykiskt sjuka. Något måste göras.
Hur går detta ihop - hur kan man motivera att det sparas på de sjukaste och tystaste patienterna i länet? De som redan drabbats av svår sjukdom, utförsäkring och sociala problem? Är det att ta ansvar för en solidarisk sjukvård att "ta från de kroniskt sjuka och ge till de som tillfälligtvis drabbas av åkommor"? Är det så att psykiskt sjuka måste flytta söderut för att få adekvat vård?