I ÖVER 300 år har svenska staten tagit vad den vill i Sáme ednam, samernas land. Ingen hänsyn har tagits till folket som funnits här i tusentals år, som namngivit varenda bäck, älv, berg och skog.
Förhållningssättet gentemot urfolket är fult och respektlöst. Och påfallande gammaldags. Modellen Sverige kritiserat andra länder för i decennier lever och frodas i den egna så kallade nationalstaten. Men Sverige har aldrig kallat sig själv för kolonisatör, och säkert aldrig heller betraktat sig själv som en sådan.
Det koloniala synsättet är bakgrunden till varför Sverige i dag, utan att bli ifrågasatt, kan ägna sig åt en enorm naturförstörelse i Sáme ednam. Det är helt okej att använda den jämförelsevis glest befolkade landsändan endast för utvinning av naturresurser - helst utan att ge någonting tillbaka till de som drabbas av torrlagda älvar, skövlade skogar och urholkade berg. Lägg därtill vindkraften som tar stora marker i anspråk och utländsk militärmakt som genomför omfattande övningar och vapentester i luftrummet.
Bara i Jokkmokks kommun är exemplen på vad kolonisationen inneburit och innebär många och påfallande tydliga. Gammelskogarnas mångfald är borta till förmån kalhyggen. De flesta större vattendrag är förstörda, människors hem och andra delar av kulturarvet är dränkt.
Lägg här till jaktreformen från 1994 som brukar kallas för "den fria småviltsjakten". Då körde borgarregeringen över samer och övrig ortsbefolkning genom att ograverat upplåta de urgamla jaktmarkerna till människor som omfattas av en helt annan jaktkultur, vilket ledde till påtagliga störningar för såväl ortsbojakten som renskötseln.
De kanske mest hotfulla koloniala övergreppen just nu handlar om gruvdrift. Utländska och/eller storsvenska intressen vill exploatera olika typer av mineral över hela Sápmi. Den politiska majoriteten både lokalt, på länsnivå och riksnivå jublar. Medan de lokala makthavarna drömmer om arbetstillfällen får exploatörerna härja fritt och tjäna pengar som varken stannar på orten eller i landet.
Miljöbalkens försiktighetsprincip existerar inte. Om någon miljölag råkar hämma gruvnäringens framfart plockas den bort. Som 2009 då riksdagen strök första stycket i kapitel 9 § 6a: "Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande".
Ändå är gruvbolagen inte nöjda utan tycker att tillståndsgivningarna tar för lång tid.
Vi vet i dag att gruvdrift ger mängder av negativa effekter. Bland annat läckage av gifter till sjöar och vattendrag, ständigt nedfall av damm, konstant buller och ökade trafikutsläpp. För lokalbefolkningen innebär ingreppen också att renbetesmarker, jaktmarker och fiskevatten går förlorade. Gruvorna påverkar också världsarvet Laponia - ett område som Unesco klassat som värdefullt för hela världen och som fick sin status tack vare den levande samiska kulturen.
Den koloniala hållningen gentemot Sáme ednam är både en fråga om mänskliga rättigheter och en akut global miljöfråga. För att påbörja en försoningsprocess och få till stånd en mer jämlik relation mellan lokalbefolkning och exploatörer borde till att börja med en sanningskommission om Sveriges koloniala arv tillsättas. Också en revidering av miljö- och minerallagarna måste snarast inledas för att stärka naturskyddet och de lokala intressena.