REDAN 1957 kom Sven Lindqvists bok Reklamen är livsfarlig med sin utomordentligt insiktsfulla analys av dåtiden. Som belöning blev han ett bespottat byte för lång tid och miste sina intäkter från DN.
Nu mer än femtio år senare är reklamens makt mångfalt större och budskapet ännu mer aktuellt. Överallt tränger sig reklamen in och enligt statistiken möts vi av flera tusen marknadsbudskap per dag. De färgar våra konversationer, hur vi ser ut, våra tankar och de flesta beslut.
Mer än 50 miljarder per år betalar vi svenskar för att bli irriterade, förnedrade, hjärntvättade och avbrutna. Sven Lindqvist skriver: "Det är något djupt egendomligt med ett samhälle vars sätt att leva och tänka ofta inte är något annat än en biprodukt av företagens ansträngningar att öka sin försäljning". Om detta är sanning är det djupt tragiskt.
Förr blev man förskräckt när man upptäckte hur mycket saker man samlat på sig vid en flytt. I dag rensar vi förråd och garderober kontinuerligt och kör till återvinningen eller skänker bort överskottet till välgörenhetsorganisationer. På så sätt märker vi inte hur mycket vi konsumerar. Däremellan låter vi Ikeas förvaringsprodukter lagra allt snyggt i våra utställningsmontrar som våra boende alltmer förvandlats till.
Sven Lindqvist skriver "Den som härskar över människornas drömmar är de verkliga härskarna". Tankefriheten är nu blott en illusion och det är företagen som har den verkliga makten i samhället. Det var sannolikt inte planerat men så blev det.
Nu kan vi inte längre tiga still med denna vetskap eftersom den riskerar hela planetens överlevnad. Frågan hur reklamen begränsas eller balanseras måste komma överst på politikers agenda.
Själv tror jag att kommuner framgångsrikt skulle kunna starta folkrörelser som i demokratisk anda engagerar medborgarna i denna gigantiska förändringsprocess i riktning mot empatiska värdegrunder och humanistiska normer.