Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så krackelerar han, socialisten Börje Lööw, på sin politiska karriärs upplopp. Hans patos för ett bättre samhälle är som bortblåst. Det är den snöda penningen som är drivkraften. Likt en dopad idrottare ifrågasätts hela hans karriär. Var det bara tomma ord? Vad drev honom egentligen? Brevet till partistyrelsen med tårögd begäran om en plats vid köttgrytorna för en tryggad ålderdom, sägs vara skrivet i affekt. Man kan säga saker i affekt men ett brev det formuleras med eftertanke. Lögnare, kanske är ett för starkt ord men hans undanflykter är inte trovärdiga. Vägen till gruppledare i kommunfullmäktige för vänstern tycks vara stängd. Då vill han bli landstingsråd istället. 49.000 kronor i månaden hägrar. Jag litar inte på Börje Lööw. Sedan har vi Birgitta Ahlqvist vars gestalt rymmer en begåvning om hur man får pengar utan att arbeta. På sitt politiska livs upplopp spricker hon också. Var allt bara tomma ord? Vad drev henne egentligen? 2006 lämnade hon riksdagen efter mer än sex år som socialdemokratisk riksdagskvinna. Därmed kunde hon kvittera ut inkomstgarantin från riksdagen, 33.836 kronor i månaden. Garantin är en omställningsförsäkring när man lämnar riksdagen och ska se sig om efter ett nytt jobb, en slags stämplingskassa under en kortare period för riksdagsledamöter. Jobbcoach kan man också erhålla av riksdagen för att snabbare komma in på arbetsmarknaden. Birgitta Ahlqvist har stämplat i fyra år och i och med detta kvalar hon in i gruppen långtidsarbetslösa. Detta mot bakgrund av hon är tjänstledig från sin rektors- eller lärartjänst i Luleå kommun och kan träda i tjänst när helst hon behagar. Hennes parti förespråkar arbetslinjen. Hur var det den försupne prästen sa: "Ni ska inte leva som jag gör men som jag lär".
