Efter att ha läst igenom Jerry Nilssons (JN) inlägg i regionfrågan, en insändare publicerad i Norrbottens-Kuriren den 3 januari, var det kvarstående intrycket att det hos regionkramarna infunnit sig en uppfattning att regionförstoring är svaret på alla frågor och alla problem.
Ein mädchen für alle, eller det universalverktyg som,
i likhet med den schweiziska armékniven, klarar allt, vilket också är JN:s anslag i debattinlägget. För om man gör en analys av det han påstår i sin artikel, utan att på något sätt med erfarenhet eller vetenskapligt stöd för det han säger, så leder en Storregion Norrland till följande positiva effekter:
Urbaniseringen upphör och landsbygden återbefolkas och någon sorts rättvisa uppstår mellan storstads- och glesbygdsregioner
Den regionaliserade sjukvårdens samlade resurser ökar
Med den nya "storregionen" kommer en större andel av förädlingsvärdena att stanna kvar regionalt till fromma för det regionala näringslivet
Demokratin ökar och regionerna kan utvecklas efter egna förutsättningar
Jag vet inte vem JN är, men jag utgår från att han är aktiv politiker, sannolikt inom landstinget, eftersom så mycket påstås utan stöd
i några som helst fakta, och även om jag vet att det är fåfäng möda och förspilld tid att försöka få den fanatiskt troende att se till fakta, vill jag ändå, ännu en gång, bemöta hans (Norrstyrelsens) teser.
Urbaniseringen har inget att göra med länsindelningen i riket, utan följer helt andra och i grunden ekonomisk/tekniska lagar. Så till exempel har inte inflyttningen till större städer upphört eller minskat i någon större utsträckning i de befintliga regionbildningarna.
En ny region skulle omedelbart få samma problem med att finansiera sjukvården i regional tappning som landstingen i dag. Samma dragkamp mellan medborgarnas krav på lokal närhet
i vården och behovet av koncentration av resurser skulle uppstå.
Redan i dag finns för övrigt en regionalisering av sjukvårdens resurser kring Norrlands universitetssjukhus. Inget hindrar därtill att landstingen i resursfrämjande syfte utvecklar den typen av samarbete. Men klarar vi inte av att strukturera vården i vårt län på ett kostnadseffektivt sätt (två fullskaliga sjukhus är vad vi har råd med), lär det inte gå lättare att få till sjukvårdsekonomin i en storregion.
Det kan alltid diskuteras hur de förädlingsvärden som skapas i produktionen ska fördelas. I Sverige sker det marknadsmässigt, det vill säga genom löner och utdelning av vinst (på investerat kapital). Om regionförespråkarna ska ändra på detta system, förutsätter det alltså att regionerna ges rätt att
ersätta vårt nuvarande marknadsekonomiska system med något som är mer planekonomiskt och politiskt styrt. Om statens fördelningspolitiska verktyg dessutom ska ersättas med ekonomisk autonomi för de nya regionerna, i likhet med vad JN förespråkar, skulle det snabbt bli mycket ojämlikt mellan resursstarka och industriellt utvecklade regioner och mer resurssvaga
diton.
Att demokratin skulle öka, det vill säga att befolkningen skulle vara mer intresserad och delaktig i en större geografisk enhet (utan annan gemensam identitet än begreppet norr) med färre beslutsfattare, får stå som ett signum för den trosvisshet som präglar JN.
Vi kan konstatera att en förkrossande folkvilja står mot bildandet av en storregion och har man någon som helst respekt för demokrati och folkviljan som grund för politiska beslut, ja då skulle regionfrågan vara död och begravd vid det här laget. Men detta har ju inte bekymrat den politiska eliten förut och verkar inte göra det nu heller.
Så, "he va nog int lönt sa han som läste bibeln för oxen".