VARFÖR INVESTERAR staten och andra offentliga aktörer i att göra kulturmiljöer tillgängliga, för att efter ett projektslut överge de nygjorda investeringarna? Jag ville söka svaret på denna fråga, och valde ett exempel som jag stött på i skogen i Norrbotten, kulturstigen vid Bönälven. Det är säkert endast ett exempel i mängden av kulturmiljöer med liknande problem.
Norrbottens museum, länsstyrelsen och några statliga myndigheter samverkade i projektet Skogens kulturarv 2005-2006, delvis finansierat med EU-pengar. Projektet utforskade och dokumenterade kulturlämningar i skogslandskapet. Det avslutades sedan bland annat med att göra i ordning en kulturstig vid Bönälven, nära E 10 norr om Överkalix kommuncentrum.
Kulturstigen ärr ett par kilometer lång, och leder besökaren till äldre fornlämningar och lämningar efter skogsbruket, såsom tjärdalar, kolmilor och flottningsanläggningar. De olika lämningarna beskrivs på skyltar, påkostade för att fungera under många år.
Kulturstigen var tänkt för skolelever såväl som för turister och kommuninvånare.
I somras upptäckte jag att Bönälvens kulturstig i praktiken är oanvändbar som besöksmål. Det saknas skyltning vid E 10 och tillfartsvägen är numera omöjlig för personbilar att använda, så det går inte längre att komma fram till parkeringsplatsen. Enligt uppgift har vägen varit ofarbar i flera år, trots att kulturstigen invigdes så sent som 2007.
Varför investerar staten och andra offentliga aktörer pengar i besöksmål i Norrbotten, för att efter projektslut överge sina nygjorda investeringar? Vem tar ansvar för att de nämnda investeringarna faktiskt förvaltas på ett bra sätt framöver?
Jag ställde dessa frågor i en skrivelse till de olika före detta projektdeltagarna. Det dröjde åtskilliga månader innan jag fick några av svaren, i flera fall först efter påstötning. Svaren visar hur varje organisation mest utgår från sitt eget avgränsade intresse. Många av aktörerna hänvisar också till de andra projektdeltagarna.
Norrbottens museum menar till exempel att en framgångsrik förvaltning kräver att "ytterligare medel hade tillskapats projektet" och syftar på statsbudgeten. Länsstyrelsen tror också att mer pengar skulle lösa problemet och hänvisar förvaltningen till "andra aktörer som ägare, förvaltare, kommunerna, statliga bolag, besöksnäringen etcetera".
Flera av aktörerna inser ändå risken att förvaltningen av kulturstigen hamnar "mellan stolarna".
Flera av aktörerna (däribland inte länsstyrelsen) uttrycker sin vilja till samtal om framtida förvaltning, men hänvisar alltså samtidigt till övriga deltagare och till ökad statlig finansiering.
Flera aktörer hänvisar också till Överkalix kommun. Överkalix är dock befolkningsmässigt en av Sveriges minsta kommuner, och det är lätt att förstå att de ofta och i första hand måste prioritera skola, vård och omsorg.
Sammanfattningsvis förefaller det inte finnas någon enkel och effektiv lösning av löpande förvaltning av kulturarvet, med syfte att göra det mer tillgängligt för medborgarna. Det gäller åtminstone inte de många projekt som "trillat mellan stolarna", och där projektpengarna tagit slut. Är det rimligt att alls delta aktivt i ett projekt, som saknar en förvaltningsplan? Risken är väl uppenbar att det ser liknande ut på hundratals eller tusentals andra kulturhistoriska miljöer runt om i landet. Ett närliggande exempel är också det unikt bevarade nybygget Rikti-Dokkas - som har en väldigt dålig tillfartsväg de sista 12 kilometrarna.
Hur går staten och samhället vidare, för att säkerställa att investeringsmedel för kulturarv används på ett sätt som gör att skattebetalarna får god valuta för pengarna? Norrbottens skogs- och träindustrihistoria är för många ett okänt och viktigt sakområde, som mycket väl motiverar möjligheten att sätta in besöksmål i ett större sammanhang. Jag tror att en sådan satsning skulle kunna bli mycket värdefull för besöksnäringen i Norrbotten.