SOM AV en ödets nyck innehöll Kuriren den 24 november två artiklar som båda handlade om vägar, de riktigt små och de riktigt stora, alla beroende av att det finns hopsparade skattemedel för deras byggande, drift och underhåll.
Gunnar Johansson (M) i Boden står upp till kamp för fortsatta bidrag till enskilda vägarna, varav det finns 256 kilometer bara i Bodens kommun.
Insändarskribenten Gösta Johansson i Luleå anser att Jokkmokks kommun inte borde behöva släcka ned varannan gatulykta och tycker samtidigt att Norrbotniabanan bör byggas. "Två miljarder per år under cirka tolv år så är banan byggd och framtiden för länet blir lite ljusare".
Det här länet med sina vidstäckta glesbygder står inför stora utmaningar i framtiden när det gäller utvecklingen av en självförsörjande landsbygd. Kostnaderna för energin ökar och det blir allt längre till närmsta granne.
Något oroande är det att länets politiker med något undantag blickar mot irrblosset Norrbotniabanan, som om 30 miljarder kronor i utslungade entreprenadpengar vore lösningen på alla problem.
Syndromet känns igen från tiden för Stålverk 80.
Mitt råd till Leif Pettersson (S), strunta i de "stora orden" och ägna en extra tanke åt den lilla enskilda vägen, den som behövs för att upprätthålla ett långsiktigt hållbart skogsbruk.