Utelivet måste blomstra, läser jag i en krönika i Kuriren.
Jag gick ut för att ta pulsen på detta uteliv. Den första jag såg var en sädesärla, som sökte föda i rännstenen.
Det så fattigt ut. Jag fortsatte mot Gammelstadsviken för att få en mer positiv syn. Tre spovar flög vilset runt den uppväxande serverhallen. Byggnaden som anses vara ett tecken på utveckling. Inte heller detta fyller mig med glädje. Spovarna verkar bestämma sig för Björsbyn och jag vänder cykeln mot grönområdet Ormberget.
Här lekte vi som barn på 50- och 60-talet. Efter vägen väjer jag för en utsmetad hare. Pälsen på magen är ännu vit, den ser mjuk ut.
Efter cykelturen genom den avgasbemängda luften närmar jag mig äntligen Utelivet på berget. Lyssnar efter fågelsång i försommargrönskan. Jag hör bara bullret från trafiken och ett flygplan som vrålande startar ute i Kallax. Men i skogen då, uppe på Ormberget, där finns väl fåglarna?
Jag såg för något år sedan ett gräsandspar häcka vid en liten tjärn där. När jag kommer upp är skogen bortskalad. Så tomt och ödsligt. En grävmaskin står parkerad med upplyftad skopa. Marken är uppsliten, bortskrapad. Stenblock ligger upptryckta mot några kvarvarande träd. Barken är avskrapad. Träden savar, blöder.
Inte vackert. Men det är utveckling, det får man förstå. Berget utvecklas, kan man säga.
Att liljekonvaljerna som vanligtvis växte och doftade här försvinner är bara framåtskridande. Jag vänder hemåt, några humlor vinglar brummande förbi. De söker väl mat. All sly runt stränderna på Porsön rensas kontinuerligt bort. "Vårmat" för insekter. Skräp för människan.
Nej! Utelivet är inte bra i Luleå. Det håller jag med Åsa Petersen om!