I BÖRJAN av juni väckte det viss uppståndelse när Högsta domstolen inte beviljade prövningstillstånd i ett mål som avgjorts i Mark- och miljööverdomstolen. Målet gällde miljötillståndet för järnmalmsgruvan Gruvberget som drivs av LKAB i Svappavaara och domen innebar att gruvan måste stängas.
Reaktionerna lät inte vänta sig, och mycket hårda ord fälldes på bloggar och i kommentarer till tidningarnas nyhetsartiklar, till exempel: "När ska svenska folket vakna upp och äntligen inse att miljöfascisterna är det största hotet mot svensk välfärd och utveckling?" stod det exempelvis i en kommentar på Dagens Industris hemsida.
I betydligt mera städade ordalag visade även politiker att de inte var helt nöjda med beslutet. Bland annat sa centerns Annie Lööf, tillika näringsminister, så här: "Vi ser en boom inom gruv- och mineralbranschen och regeringen arbetar med att så snabbt som möjligt se över miljöprövningsprocessen och korta handläggningstider för att främja den goda utveckling vi har i dag".
Kanske tror någon att den ovan nämnda domen var en tillfällighet eller följden av ett olycksfall i arbetet på LKAB? Hade bolaget kanske förbisett någon liten detalj?
Nej, så var det inte. Professorn i miljörätt vid Uppsala universitet, Jan Darpö, säger till Dagens Industri i början av juni att bolaget måste ha haft rådgivare som gett fel råd.
Tråkigt nog verkar professorn vara inne på rätt spår. Det handlar om ett mönster som återkommer i andra liknande ärenden och som riskerar att bli norm om inte de rättsvårdande myndigheterna sätter ner foten. Gruvbolagen verkar ta mycket lätt på miljölagstiftningen och räknar kanske med att få stöd av politiker även om de har alldeles för bråttom?
Ett annat exempel är Northland Resources nya stora gruvor vid Kaunisvaara i Pajala kommun. Där har man nu kommit långt i arbetet med att blottlägga den första av två stora malmfyndigheter. Det handlar om gigantiska dagbrott, cirka 2 gånger 1 km i yta och omkring 400 meter djupa. Förutom själva brotten kommer man att ta ytterligare flera kvadratkilometer mark i anspråk för gråbergsupplag, sedimentationsbassänger och sandupplag. Till detta kommer nya vägar, kraftledningsgator och utsläpp i vatten.
Gränsälvskommissionen, som inte längre existerar, gav tillstånd till verksamheten eftersom den berör gränsälvarna Muonio och Torne älv. Men något miljötillstånd har Northland Resources inte. Ärendet bereds fortfarande vid miljödomstolen i Umeå.
Trots detta har man schaktat bort ett av Norrbottens finaste rikkärr med flera mycket sällsynta och hotade växter. Man är också på god väg att ta stora myrområden i anspråk, områden som fått högsta klass i länsstyrelsens myrinventering och som bland annat hyser flera hotade och sällsynta fågelarter.
Ett exempel är den skandinaviska skogssädgåsen som här har ett av sina starkaste fästen i landet. Den är klassad som "nära hotad" på den svenska rödlistan. Men vad hjälper det när utländska riskkapitalister snabbt vill ha tillbaka sina satsade pengar?
Av de handlingar som Northland Resources ursprungligen skickade in till myndigheterna framgick att man låtit göra inventeringar som visat på mycket höga naturvärden. Likväl hävdade bolaget då att deras intrång i miljön var "obetydligt". Det är egentligen först nu (i en ny inlaga i slutet av maj 2012) som bolaget, med huvudet under galgen, erbjuder sig att kompensera de intrång man gör. Vad detta kommer att innebära, vet varken vi eller miljödomstolen i dag.
Anledningen till att miljöprövningar ofta drar ut på tiden är inte brister i själva processen. Det handlar snarare om att gruvbolagen lämnar in dåliga ansökningar med bristfälliga miljökonsekvensbeskrivningar. Följden blir att myndigheten måste begära in kompletteringar från bolagen, och det är i det skedet som tiden börjar rinna iväg. Om gruvbolagen redan från början vinnlagt sig om att göra mera kompletta utredningar, skulle mycket tid kunna sparas.
Det är oerhört allvarligt att stora bolag som LKAB och Northland Resources visar så dålig respekt för den svenska miljölagstiftningen. Det är ännu allvarligare om deras agerande bildar skola. Då blir Sverige något av en bananrepublik.
Den förra näringsministern Maud Olofsson motsatte sig bestämt att det stora naturreservatet Sjaunja blir nationalpark. "Det vore att lägga en död hand över marken", sa hon i en radiointervju med hänvisning till att det finns malmfyndigheter i området (brytning kan tillåtas i naturreservat men inte i nationalparker). Sjaunja är ett område med naturvärden av världsklass, men vad händer med dessa värden om ett bolag får brytningstillstånd någon gång i framtiden och agerar lika nonchalant som Northland?
Gruvdrift är en verksamhet som kan orsaka mycket allvarliga miljöproblem. Det måste vara bättre för alla parter att man gör rätt miljösatsningar redan från början och därmed undviker allvarliga skador i senare skeden.
Vi vill absolut inte missunna invånarna i Pajala kommun det hopp och den framtidstro som den växande gruvnäringen innebär. Vi kräver enbart att även stora bolag, nationella såväl som internationella, respekterar den svenska miljölagstiftningen och agerar efter den.
Att områden i landet är glesbefolkade och har både hög arbetslöshet och hög medelålder är inte skäl nog att förändra den svenska miljölagstiftningen till något som är sämre för naturen och för alla de människor som ska leva där även efter det att gruvdriften avslutats.