Israel bordade i helgen Estelle, Ship to Gazas båt som likt ett vuxet drottningbarn i värdighet stävat på Medelhavet med målet Gaza och dess instängda befolkning på nästan två miljoner människor.
Är någon förvånad över att världens fjärde militärmakt förhindrade detta försök att sägas till Gazas folk: "Vi vet att ni finns och vi har inte glömt er"?
Nej, få är förvånade över Israels agerande som andas rädsla över Ship to Gazas projekt som stavas solidariet.
Ett folk i frihet ger till ett folk i ofrihet. Ganska fint, tycker jag. Och inte bara jag för den delen; under Estelles resa mot Gaza har otaliga människor visat sitt stöd och sin solidariet. Så kallat vanligt folk men också vanliga beslutsfattare av skiljda slag. Det är stort, och under de tre år som Ship to Gaza jobbat med målet att nå människorna i "världens största utomhusfängelse" har solidariteten växt.
Det finns alltså hopp, med andra ord. Det finns hopp att Gaza, denna historia skärningspunkt mellan stormaktsintressen och diverse koloniala projekt, en dag får sin frihet.
En frihet som bland annat innebär att de sjuka kan få vård, barnen gå i skola och pojkarna (kanske även nån flicka får vi hoppas) ska få spela fotboll och drömma om att bli som Leo Messi eller Zlatan.
Fotbollar var en del av sakerna som fanns på båten som Israel i strid med internationell rätt bordade och tvingade till staden Ashdod.
Hoppet är det sista som överger människan, brukar det heta. Det är sant, om än lite romantiserat.
Men likt droppen på stenen kommer hoppet och soldariteten riva Israels omkring sju år illegala blockad av Gaza.
Och med på "resan" är också många judar, inte bara i Israel utan i världen i stort.