HAPARANDA är en fin gränsstad där mycket historia utspelats genom åren.
Haparanda med sitt fina torg, strandremsa, skärgård och natur har genom åren åderlåtits och försnillats på sin småstad. Kulturarvet suddas ut.
Haparanda och dess befolkning har fått se större delen av den infödda befolkningen, flytta till andra delar av landet. Då denna del inte vill flytta tillbaka till hemstaden så beror det inte bara på för få arbetstillfällen, utan också på ett utanförskap kulturellt, socialt.
Man känner helt enkelt inte igen sin egen hemort, där äldre föräldrar hellre flyttar efter sina barn och barnbarn, än stannar kvar.
Kulturen har förändrats till det finska och detta speglar naturligtvis att största delen av befolkningen är från Finland, så inget konstigt med det. Men 30 procent är svenskar i minoritet och de känner utanförskap - är vilse i pannkakan.
Därför har Haparanda svårt att rekrytera fler innevånare från övriga Norrbotten. De handelsanställda som arbetar i staden väljer att pendla.
Landet har festyra över guldet i hockey-VM, men vår egen lokaltidning bemödar sig inte att ens skriva en rad om detta, trots att vi har deltagare som kommer från länet.
Nationaldagen förra året glömde visst kommunen att hissa flaggan på kommunala anläggningar.
Vi behöver verkligen inte vara eller bli högtravande nationalister, men att försöka sudda ut historien är grymt - mot den genuina befolkningen.