Hur har vi det med varandra här i vårt land. Vårt, förresten!? Fattiga - finns vi? Får vi göra oss hörda, och det viktigaste av allt - kan vi få det vi behöver?
"Gå till socialen" skriker folk gärna. Försvinn fort ur min åsyn, betyder det. Allt ordnar sig där tycks många tro, att det finns en jour i vårt välfärdsland som tar hand om de arma. Underförstått de där som inte riktigt lyckas.
En dag när min kind värkte och svällde ringde jag socialförvaltningen. Det fanns inget i min sårbara budget som tillät tandvård. Jodå, en kostnadsberäkning ville de ha. Fast det var litet bråttom.
Kinden svällde litet mer och min tandläkare undersökte munnen, fast jag sade som det var att jag inte kunde betala allt om inte socialförvaltningen hjälpte till.
Kinden och halsen hade börjat svälla. Infektionen spred sig. Jag fick penicillin av tandläkaren i väntan på svaret från välfärdssamhällets institution. Svaret blev ett nej.
Tandläkaren med det stora hjärtat gjorde vad hon skulle, fast hon nu visste att det skulle bli en långvarig avbetalning. Jag klarade mig och tänker på henne med värme.
Så en dag saknade jag det mest basala i matväg hemma. Att ha råd till mjölk istället för min vattvälling var en hägring! Jag hade ju mitt existensminimum som en man på socialförvaltningen en gång sagt följande om: "Jag skulle inte vilja leva på det här".
Min sjukersättning höjs aldrig, men priset på allt annat runtomkring höjs. Nu ska ju vi sjuka också få en skattehöjning .
Det hela slutade med att en restaurang med muslimska ägare bjöd en svensk man på mat. Tyst och utan frågor. Innehavaren hade säkert någon gång själv sett fattigdomen i ögonen.
Frukostmaten och annat kom en finsk kvinna med. Även hon har upplevt, och upplever, fattigdomen.
"De förstår inte att det en dag kan gälla dem själva", sade hon.
Politikerna, sover de? Nej de vet, men pratar bort det.