Det var den 22 juli 2011. Vi hade lämnat badstranden i skilda bilar. Jag slog på bilradion och hörde förvirrade rapporter om nåt bombdåd i centrala Oslo. Väl framme vid affären i den intillliggande byn berättar jag för mina vänner vad jag hört om döda och sårade i centrum av grannlandets huvudstad.
Vi såg på varann och tänkte väl samma sak, att nej, först Drottningsgatan i Stockholm och nu regeringskvarteren ett oklart stenkast från paradgatan Karl-Johan.
Vem? Vilka? Varför?, var de självklara frågorna. Okej, Norge är liksom Sverige stödhjul till USA:s krigsmaskin i Afghanistan, vilket kan trigga igång frustrerade människor som kanske ser sig som soldater i ett krig mot det luddiga epitetet "väst". Så gick mitt och mina vänners tänkande denna vackra fredag längs Norrbottens kustland.
Vad fel vi hade, och så chockartat denna kväll kom att sluta, men förstås inget mot vad ungdomarna på Utöya och deras anhöriga kom att uppleva.
Så här snart ett år senare dyker bilden upp i mitt huvud hur Anders Behring Breivik efter bomben i Oslo klär om till polis och stinn av hat tar färjan för att mörda. Mörda symboler, som ungdomarna på fredslägret utgör, för mångkultur, tolerans, fred mellan folk, och så vidare. Allt det mordmaskinen Breivik hatar så intensivt, kanske framför allt tanken på kulturers möten och positiva syntes. I samma hatiska persons smal-smala kanon heter husgudarna Vidkun Quisling, Per Engdal, Vera och Assar Oredsson, med flera. Alla predikare av "nationen" och bevarandet av ett grumligt förflutet.
Jag och många med mig kommer alltid minnas vad vi gjorde kvällen då 69 ungdomar kallblodigt mördades på Utöya utanför Oslo. Minnesprogram kommer hållas med sång och musik, bland annat i Oslo med Laleh som en av artisterna.
Själv tänker jag läsa om Ingmar Karlssons essäbok Tro, terror och tolerans. Den kom i mitten av 2000-talet och innehåller texter som Anders Behring Breivik garanterat skulle avsky. Och för övrigt inte bara han.