ALLEHANDA vetenskapliga långtidsutredningar påvisar att totala antalet arbetade timmar måste öka i vårt land för att vidmakthålla och om möjligt utveckla välfärdssektorerna. Denna grundtanke tycks hela tiden vara basen i regeringes agerande under mandatperioden 2006-2014.
Förändrade statliga transfereringssystem - sjukförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen, garantipensionering med flera instrument - har radikalt förändrat förutsättningarna för oss medborgare. Tidigare regeringar har under lång tid "invaggat" oss medborgare i en mänsklig trygghet att staten alltid bistår oss medborgare med allehanda frikostiga "skyddsnät", som fullt naturligt missbrukades. Nu gäller helt plötsligt nya spelregler!
Förändringen var helt nödvändig. En befolkning, mer eller mindre beroende av allehanda statliga bidrag, är ingen garant för ett långsiktigt fungerande välfärdssamhälle. Tyvärr infördes vissa förändringar utan tillräcklig konsekvensanalys. Jag tänker i första hand på förändringarna i sjukförsäkringssystemet, vilket helt naturligt gett anledning till omfattande kritik.
Som jag uppfattat alliansregeringens intentioner med arbetslinjen ställs större krav på varje individ att utföra ett meningsfullt samhällsarbete i förhållande till hans eller hennes förutsättningar. Detta torde vara ett naturligt krav från samhällets sida!
Både sysselsättningen och arbetade timmar har ökat tack vare alliansregeringens arbetslinje trots finanskrisen under slutet av år 2008 och dess negativa ekonomiska konsekvenser även under följande år. Dramatisk nedgång i antalet sjukskrivna och förtidspensionerade personer har minskat statens långsiktiga utgifter.
Övergången från ett tidigare alltför "robust" statligt bidragssystem till alliansens arbetslinje har regeringen kompenserat genom bland annat ett flertal jobbskatteavdrag. Transfereringssystemet, med dess höga administrationskostnader, har ersatts med större eget individansvar.
Sedan alliansregeringen tillträdde regeringsmakten år 2006 har medborgarnas sparkvot ökat dramatiskt och nådde i slutet av år 2009 den högsta sparkvoten sedan år 1993. Detta tyder på att medborgarna agerat väldigt förnuftigt i form av ökat sparande.
I spåren av utökat arbetskraftutbyt har bostadsbyggandet under lång tid fortsatt att minska. Investeringarna sjunker för tredje året i rad och det har inte byggts så lite på tio år. Det visar en konjunkturrapport från Sveriges Byggindustrier. Tydligast är tendensen för nya bostadsrätter. Detta fenomen kan till viss del förklaras med att hyrorna numera marknadsanpassats samt att boräntorna stigit från en onormalt låg nivå.
Bristen på bostäder har dramatiskt ökat prisbilden på framförallt bostadsrätter.
Med tanke på att jobbskatteavdragen visar så positiva samhällsekonomiska effekter, ökat enskilt sparande, hade det varit realistiskt att medge skattefri inflyttning av aktier och fonder till det nya investeringssparkontot som träder i kraft 1 januari 2012.
För att minska hushållens stigande skuldsättning torde bostadsbyggandet ökas väsentligt så att bättre balans skapas mellan utbud och efterfrågan av bostäder. Under denna omställningsperiod rekommenderar jag att andrahanduthyrning av bostäder ytterligare skattemässigt stimuleras.
Slutligen har jag synpunkter på hur alliansregeringen marknadsfört arbetslinjen. För flertalet medborgare tog det säkert två år innan polletten föll ner! Inte på grund av bristfälligt intresse utan enbart på grund av obefintlig information från regeringens sida.
Min förhoppning är att kommande regeringar inte "hushåller" med relevant information inför medborgarna.
Redovisa fortlöpande era strategiska långsiktiga lösningar! Sedan är det upp oss medborgare att utvärdera era synpunkter och politiska förslag.